Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de bergshöjder hvilka första gången
iakttogos 1894 på Lickobservatoriet.
De befinna sig på den röda ytan, och
deras höjd uppgår till 3,000 m., några
af topparne äro täckta af evig snö.
Den modärna Marsforskningen kan
räkna sin början år 1877, då
astronomen Schiaparelli i Milano började sina
undersökningar på samma planet, med
en tub, som numera förefaller liten vid
jämförelse med de modärna
amerikanska, men som tack vare Italiens klara
luft, kunde uträtta storverk.
Redan på 1860-talet hade man märkt
några mörka linjer på den röda ytan,
men ej kunnat förklara dem. Då fann
Schiparelli en natt, att hela planetens
fastland var genomdraget af ett stort
nätverk utaf linjer, som sammanbundo
de båda »polarhafven», samt äfven
gingo kors och tvärs, men
märkvärdigt nog, allesamman voro så raka,
som om de dragits med linjal.
Planetens fastland företedde samma
utseende som Holland, hvilket är
genomdraget af otaliga kanaler.
Schiaparelli kungjorde sin upptäckt, och
benämnde äfven dessa mörka linjer
»kanaler». Upptäckten väckte ofantligt
uppseende, och alla observatorier
riktade sin uppmärksamhet på Mars och
efterhand blef saken bekräftad, då man
fann att »kanalernas» antal tilltog,
allteftersom polarisen smälte.
Förvåningen var allmän, och
tidnin-garne framställde saken så, som om
Mars beboddes af ett intelligent släkte,
hvilket använde verkliga kanaler.
Namnet »kanal» har nämligen ofta visat
sig vara vilseledande, och i det
följande skall förklaras, hvad man
numera förstår med detta uttryck, hvilket
ej får tagas efter bokstafven.
De s. k. kanalerna, vi vilja
fortfarande benämna dem så, korsa
planetens fastland i alla riktningar, och äro
nästan alla regelrätt raka; några äro
dock cirkelformiga. Man har funnit
att några af dem gå precis i riktning
från söder till norr, och att dessa äro
bredare än de andra och påminna
lifligt om en hufvudgata, från hvilken
smärre gator utlöpa.
Därjämte har man funnit att
kanalerna förekomma med en viss ordning
öfver planetens röda yta, och att de
bilda vissa symmetriska figurer, och
att de alla utmynna i stora
cirkelformiga ytterst regelbundna fläckar af
samma färg, hvilka likt knutar bilda
sammanbindningspunkter för kanalerna,
som därifrån utgå strålformigt Dessa
fläckar benämndes »sjöar» af
Schiaparelli och böra betraktas som sädana
eller snarare som »oaser» i öknen.
Alla kanalerna stå i förbindelse med
hvarandra, vare sig genom större
dylika, eller genom »oaser».
»Kanalernas» längd varierar betydligt, från 60
—500 mil, samt bredden från 3—30
mil.
En ännu märkligare upptäckt
gjordes 1879 af Schiaparelli, då han till
sin häpnad fann, att den ena kanalen
efter den andra fördubblades, d. v. s.
att bredvid den ursprungliga löpte en
likadan på ett litet afstånd, alldeles
paralellt och lika rak.
Denna fördubbling inträffar så hastigt
att man kan se den fortskrida i tuben.
När den första gången iakttogs af Sch.
hade den uppkommit på två dygn, och
så har äfven senare skett, t. ex. 1888
då 28 »kanaler» fördubblades.
Dessa fenomen hafva observerats
med stor ifver, men ej förr än på
senare åren har man funnit någon
förklaring, på hvad som orsakar
fördubblingen. Vi skola här beskrifva de olika
åsikterna om »kanalerna» på Mars,
samt deras fördubbling.
Vid deras första upptäckande ansåg
man dem vara sprickor i marken,
alstrade af inre skakningar, så att
planetens yttre skal vid sitt stelnande
sprungit i småstycken.
En annan åsikt som framställdes i
Franska Akademien var, att det röda
området vore evig is, motsvarande våra
polars eviga bankis, samt att den röda
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
