Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— inom några månader hoppades hans
bror och svägerska få se honom på
Java. För ögonblicket var vädret
sådant att man kunde smälta i
kaffe-planteringen, men deras hälsa var den
bästa, tack vare den vederkvickelse till
själ och kropp de haft af vistelsen i
Europa. Martha van Ryswyck var icke
lika lycklig. Malarian hade visat sig
mycket efterhängsen och för närvarande
vistades hon i ett sanatorium. Mannen
hade gjort henne sällskap, och det
sista Dortje hört från sin unga
släkting lät så förhoppningsfullt det
någonsin kunde göra, då det kom från henne.
Fast han var så mycket äldre än
hustrun, satt Jan van Ryswyck inne med
en lefnadsfriskhet, som hon aldrig haft
en aning om.
När Sölve Lindfors vek ihop brefvet,
försjönk han i tankar. Hon var sjuk
och det skulle han få höra genom sin
bror. Han skref icke till henne. Han
hade skrifvit till fru Musschenbroek.
Undras hur de där gråblå ögonen
nu blickade ut i lifvet och hur det
skulle varit ifall han och hon–––––
Lika orubbligt som sol och måne gingo
sin gång i rymden vandrade det hon
kände sin egen vissa stig. Hvad
betydde afstånd för henne? Högre och
heligare skulle det blott lyst som hon
sett i fjärran — tid skulle blifvit ett
begrepp utan mening och likaledes
rum.
Där han satt och tänkte, gick ett
namn öfver hans läppar. Allt hvad som
var hon skulle klappat på hans dörr
och trädt öfver hans tröskel och
strålat för honom, och trofastheten skulle
blott bundit dem så mycket fastare vid
hvarandra som ingen skulle talat därom,
hvarken han eller hon.
Han var svensk, det var han, och
det kunde ju hända att det fanns
något i hans yttre som lofvade mer än
det inre kunde hålla, men honom
ve-terligt hade han aldrig sökt dåra henne
eller någon annan med att öppna
ho-rizonter, dit ingen söker höja sig utan
att falla sju resor, om man också
inbillar sig komma på fötter i samma
ögonblick — och det gjorde väl ingen
af dem som beundrat dona Mercedes.
Ifall han for till Holland, så — ja,
så var det nog troligt att det stycke,
där han varit hjälten, skulle få en
ganska spännande sista akt. Han ville
icke göra sig bättre än han var, det
ville han sannerligen icke, och om
han var litet elegisk för tillfället,
inträffade det icke alltför ofta.
Talet om öfveransträngning visade
sig icke ogrundadt, när det led
fram-emot sommaren, och innan terminen
var till ända, tog han doktorsgraden.
Då han lämnade Uppsala, hade han
icke hört något från Haag på månader,
men om fru Musschenbroek ville
utplåna minnet af allt kanhända icke
varit som det bordt vara under den
sistförflutna sommaren, hade det sina
skäl. På våren väntade hon sin
styf-dotter och hennes man till Holland —
styfdottren var mycket sjuk och
mannen var så uppoffrande att han ville
följa henne till Europa. En lika
smärtsam som oförutsedd händelse hade
emellertid gjort slut på alla
förhoppningar om ett gladt återseende. Innan
fartyget lämnade tropikerna, dog den
unga fru van Ryswyck ombord, och
då änklingen väl hunnit Bombay, hade
han ingen annan tanke än att vända
tillbaka till sin ö igen.
Det var jägmästaren, som meddelat sin
brorson alla dessa underrättelser. Om
brorsonen icke längre kunde skryta
af att stå i någon skriftlig förbindelse
med den vackraste kvinnan i
Nederländerna, fanns det en gammal herre,
som allt emellanåt, ehuru med långa
mellanrum, fick bref från Haag. Var
brefväxlingen icke så liflig, som han
kanske ett ögonblick hoppats att den
skulle bli, tvekade han icke att
betrakta sig själf som den förnämsta
orsaken till hvarje dröjsmål. Under
vintern hade gikten varit svårare än
någonsin och i det tillstånd, hvari han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
