Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu befann sig, vågade han icke ens
tänka på att dona Mercedes lofvat lysa
upp en gammal enslings tillvaro med
ett besök.
Filosofie doktorn var den ende, som
gästade Vårås, och med all aktning
för unge lärde måste jägmästaren
tillstå att den käre Sölves sällskap icke
egentligen var hvad man kunde kalla
upplifvande den sommaren. Han gick
mest för sig själf och detta sätt att
tillbringa hela juli och halfva augusti var
säkerligen icke ägnadt att utgöra något
slags botemedel för en förläst person,
men i slutet af månaden for han, på
sin brors uttryckliga begäran, till Haag.
Den gamle visste att han träffat fru
van Musschenbroek i Scheweningen,
där han stannat närmare tre veckor,
och ehuru den beramade resan till
Java tycktes ha mist icke så litet af
sin lockelse på sista tiden, skulle
Hjalmar och Dortje få se honom i
kaffeplanteringen. En af de första dagarna
i september hade han gått ombord på
ett fartyg, som ämnade sig till
Singapore.
(Forts.)
DEN GRÅ UTTERN.
Af MARCUS WOODWARD.
V Tid stranden af en liten älf
någon-’ städes i östra England står en
gammal, gammal pil, så gammal, att dess
stam är alldeles ihålig och möglig inuti
och uppbäres nästan uteslutande af den
sträfva barken. Och dock finns det lif
i massan af dess slingrande rötter, som
sträcka sig djupt under älfven, så att
grönskande grenar skjuta fram på dess
knotiga topp under vårsolens
lifgif-vande strålar.
Älfven drager lekande fram mellan
den gamla pilens rötter — en fridfull,
leende, förtjusande liten älf, som
slingrar sig fram genom bördiga ängar och
fält, mellan stränder prydda af pilar
och popplar, här och där samlande
tillräcklig kraft för att drifva ett
kvarnhjul, skär tvärs igenom en större stad
och slutligen kastar sig ut i hafvets
famn.
Om du vandrat uppför den vänstra
stranden af denna älf en vacker
sommardag, då så att säga vår historia
börjar, skulle du ha gått förbi den
gamla pilen och på sin höjd gifvit den
knotiga stammen ett slag af käppen.
Föga hade du anat, att ditt vänliga
lilla slag hade skrämt sömnen ur tre
par ögon och kommit tre små hjärtan
att klappa fortare — ja antagligen
kommit Mamma Utter att till och med
hoppa ur bädden.
Ty längst ned i den ihåliga
stammen, på de breda rötterna strax ofvan
vattenytan hade Mamma Utter byggt
sitt bo. Du kunde ha sett det, om
du tittat ned genom hålet i stammens
topp, och aldrig kunde du ha tänkt
dig ett mer förtjusande bo. Hur många
slingrande dykningar hade ej Mamma
Utter gjort i vårbrytningen öfver till
motsatta stranden, där den breda, flata
säfven växte, i sällskap med gubben
John Utter, hennes man, bitit af de
skönaste bladen med sina skarpa
tänder och simmat hem med dem, ända
tills de samlat så mycket som du
förmått bära i famnen. Och af dem hade
de båda redt sig en inbjudande mjuk,
torr bädd på de säkra rötterna och
hälsat sina små välkomna till kampen
för tillvaron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
