- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 5 (1902) /
423

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fixerade ordsammanställningar, hvari
flertalet notiser och meddelanden
stereotyperas. Det gyckel, som bedrifvits
med s. k. brefställare, skulle utan
svårighet kunna anställas med de formulär,
som fylla flertalet tidningsspalter.

Häremot bildar nu skaldespråket en
den allra afgjordaste motsättning, under
det att däremot de vanligaste
umgän-gesspråken lida af samma torra
schablonmässighet, som kännetecknar
journalistiken. Jag behöfver endast hänvisa till
den nutida undervisningen i
främmande språk och be mina läsare titta på
några häften »talöfningar» för att känna
mig öfvertygad om att inte bli motsagd
i fråga om denna klandertalan mot
talspråken. Skaldernas uttryckssätt
återigen är föryngringens källa och
utvecklingens kraft för det allmänna
språkbruket. Det är ovanligheten och
rikedomen hos deras ordskatt, nyheten och
styrkan af deras framställningar, som
göra intryck och rikta andras språk.
Vandringen från en skalds handskrift
till allmänhetens ord- och frasförråd
är den vanligaste och den förnämsta
af de vandringar, som ett nytt ord eller
uttryck gör på vägen mellan födelsen
och döden.— Bara som ett färskt prof
på riktigheten af detta påstående
erinrar jag om Selma Lagerlöfs uttryck i
Gösta Berlings saga: Döden befriaren,
som jag sett blott alltför ofta under
senare år som rubrik på dödsnotiser i
pressen.

Arm i arm med en egenskap går
alltid dess brist eller motsats.
Skaldernas uttrycksrikedom har en baksida,
som man skulle kunna kalla deras
förkärlek för stereotyper. Jämsides med
deras bjärta färgrikedom, deras
yppighet går deras envisa fasthållande vid
vissa ord, vissa uttryck. Liksom
hvardagsmänniskan lätt förvärfvar sig vissa
särskilda älsklingsuttyck, som gå igen
med lätt beräknad omloppstid, likaså
ha så godt som alla skalder sina
oundvikliga själfupprepningar. En och
annan författare har tagit fasta på denna

människornas förkärlek för vissa
uttryckssätt och nyttjat den för individualisering
af sina personer. Det draget är i
synnerhet utprägladt hos Dickens, som
äfven uppburit dryga förebråelser för sitt
omhändertagande af dylika
egendomligheter; han fick höra att han gaf sina
personer bara animal intelligens, vill
jag minnas.

Skalderna skilja sig äfven i detta
af-seende uti tämligen bestämda grupper.
Sålunda äro lyrikerna mera allmänt
fångna i samma uttryckssfärer än
berättarna och dramatikerna. Hos
känsloskal-derna, stämningsskildrarna finner man
oftare upprepningar af samma ordalag,
och går detta långt, kan man inte värja
sig för ett intryck af entonighet. Det
blir en begränsning, hvari man skådar
allt annat än mästerskap.

Upprepningen ja. Jag skall inte
dröja vid det slags upprepning, som
under namn af tavtologi har en bekant
och flera gånger behandlad uppgift att
fylla. Och endast i förbigående
omnämner jag den upprepning, hvartill i
äldre dagar våra skalder mer än en
gång gjorde sig skyldiga—-den
ogenerade afskrifningen af egna rader.

Den beskedliga N. L. Sjöberg, en af
de många obetydliga rimmare som
hugnats med en stol i Svenska Akademien,
knåpade ihop en samling »skaldestycken»
som han 1820 gaf ut i ny upplaga
— båda ha längesedan burits bort till
glömskans stilla vatten jämte många
hans kompaners. En af hans dikter
heter »Kyrkogården i Lindesdala». Vid
dess näst sista strof läser man med billig
förvåning följande not: »Dessa tvenne
verser förekomma alldeles oförändrade
på ett annat ställe af denna samling;
detta är kanhända ett fel.» Lägg märke
till detta ’kanhända’1 Verserna i fråga
äro icke så sköna, att deras upprepning
synes ha varit af nöden, men Sjöberg
var nog belåten att med att slippa
ifrån två hela alexadrinrader med så
litet bekymmer. Äfven hans stora
be-gabbare och fiende, Atterbom, har ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0545.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free