Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aktat för rof att upprepa ganska stora
strofpartier i så godt som oförändrad
form i olika dikter. Så har den
dryckessång, som Zefyrs och Felicias tärnor
afsjunga på »Lycksalighetens ö» en
strof gemensam med slutstrofen i dikten
»Slädfarten»:
Dryckessången.
Välanl låt oss dricka
det skummande lifvet
när pärlorna frusa
och sockret däri!
Hvad ofvan är skrifvet
ej fråga, ej blicka!
Låt timmarna rusa
med fraggan förbi!
Slädfarten.
Två glas!—Låt oss
dricka;
champagne är ju tiden:
än tiden vill tömma
sitt socker däri!
Hvad natten är liden,
ej fråga, ej blicka:
låt timmarna strömma
med fraggan förbi.
Stagnelius gjorde på samma sätt.
Den allkända »Necken» börjar ju så
här:
Kvällens guldmoln fästet kransa,
älfvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Necken
gigan rör i silfverbäcken.
Samma föreställningskrets går igen i
väsentligen samma ord i dikten »Natten»
då han skildrar skaldens kungadöme
i världen:
för honom dalens muntra älfvor dansa,
då silfvergråa, bladbekrönta Necken
sin harpa slår i månbeglänsta bäcken.
Jag afstår från fler exempel ur våra
stora skalders verk. Denna råa form
af upprepning torde man numera inte
behöfva rädas för hos våra författare, ty
äfven i detta afseende ha krafven
stegrats och är vår tid granntycktare än
föregående.
Som typexempel på de upprepningar,
som jag med en af tyska språkforskare
nyttjad term kallar stereotyper, väljer
jag några rader ur F. V. Scholanders
dikter. Han var nu endast en rimmare
på lediga stunder och tillmätte inte
sina försök något högre värde. Men
hans blygsamhet härutinnan utgör inget
hinder för att nyttja dem som
undersökningsobjekt. Jag citerar alltså
följande (ur praktupplagan af Scholanders
arbeten):
Saknar du ungdomens harmlösa tid?
(Höstvisa, s. 107)
Skönt är lifvet, harmlöst barn i lek
vet det ej, men känner det i blodet;
(Själslugn, s. 108)
Minns du väl »Brända tomten»?
och barndomens harmlösa tid?
(Till intendenten Nyström, s. 110)
I barndomens lyckliga, harmlösa tid.
(Fragment, s. 1l2)
I dessa fyra dikter, som kanske äro
författade på helt olika tider, går
samma föreställning igen i så godt som
identiska ord. Det är ju ingen vidare
märklig idé, som reproduceras, och inte
heller uttrycket är synnerligen
egendomligt. Men just detta, att författaren
gång på gång återkommer till samma
stereotyp för beteckningen af barndomen
bevisar att han här kommit fram med
något karaktäristiskt och något som
antagligen haft en lång lifslängd i hans
sinne.
Man talar ju om reminiscenser —
erinringar från andra, — som dyka upp
hos en författare. Själfreminiscenser
— omedvetna upprepningar af egna,
tidigare uttryck — förefinnas också. Då
skalden vill belysa sin framställning
med en bild, händer detta ofta. Äfven
i en så rikt nyanserad stil som Oscar
Levertins, där äfven mycket fina
skiftningar i förnimmelser fått uttryck, kan
man stöta på sådana. I
»Stockholms-idyll» finner man bilden:
och än i spröda moselglasen ruugo
begrafniDgsdagens brustna klagorop.
^Legender och Visor s. 114)
Nästan alldeles samma ord gå igen
i novellen »En annans ur», där det
heter: »den spröda, ömtåliga klangen
af de glas, i hvilka sorgehusens mosel
drickes» och »den tunga klangen af
de gröna glasen, i hvilka
begrafnings-moseln dracks i mitt döda
barndomshem.» Alldeles samma
föreställnings-innehåll möter oss också på två sidor
i Levertins »Nya Dikter»; i »Ithäka»
sjunger skalden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
