Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som brukade tillbringa en eller annan
afton vid badorten och hade en
diamantring i urkedjan på sin breda, hvita
väst. Det var en änkling mellan tvänne
åldrar, icke gammal, men icke heller
ung, och han sörjde en hustru, som
aldrig förstått uppbära hans rikedom.
Utan att vara fullt hemmastadd med
fru van Musschenbroeks vänner, lät
han intet tillfälle gå sig ur händerna
att bjuda dem på champagne, och
en kväll förebar den unge skandinaven
ett plötsligt illamående och reste sig
från bordet. Hvad han erfor ville han
icke ge namn, men efter en natt full
af sömnlöshet och uppror ringde han
på Mercedes’ dörr, innan klockan ännu
slagit tio.
Han fick sitta och vänta närmare
en timma i hennes lilla salong, och då
hon visade sig var hon icke vid lynne.
Hvad skulle det betyda att han kom så
här tidigt? Af hänsyn till sitt umgänge
om inte annat, såg hon sig nödsakad
att be honom iakttaga en smula
försiktighet.
»Af hänsyn till mynheer Steen
kanhända?» utbrast han.
Hon lutade sig tillbaka i soffan och
drog långsamt upp ögonbrynen: »För ett
år sedan visste jag hvad det är att
vara föremål för svartsjuka . . . Hon
såg inte åt mig, ville inte tala till mig,
och nu går allt detta ut öfver den intet
ondt anande herr Steen.»
Han yttrade ingenting, han hade bara
stigit upp från stolen, där han suttit, och
trädt ett steg närmare dofia Mercedes,
som betraktade honom med ett leende.
»Ja», sade hon, »det är underligt,
när man tänker efter. Inte gjorde hon
mycket väsen af sig, men många gånger
tyckte jag ändå det var komiskt att en
viss ung herre kunde vara så blind och
döf som han var. Jag inbillade mig
ibland att jag hörde henne gråta om
kvällarne. Du hörde ingenting?»
Som hon satt där i sin krusflorsdräkt
kände fru van Musschenbroek en hand
på sin axel: »Det är rätt», smålog hon,
»så hämnas ni män. Krossa mig. Jag
är inte bättre värd, som kunde skilja två
så såta vänner åt, och det vill jag bara
säga säga dig: hon dog af det. Det
är verkligen rörande — nej det är
verkligen rörande, så oskyldig som han
ser ut . . .»
Han gaf intet svar, och hans ansikte
blef så oigenkänligt att dona Mercedes
räckte honom ett glas vatten. Hvad
han skulle ångra till sin sista stund
var att han tömt det vattenglaset och
stått och sett på hur hon brast ut i
tårar, men när de tårarne hunnit torka,
hade hon satt sig vid hans sida och
berättat allt hvad hon visste om sin
styfdotters slut.
Martha van Ryswyck hade tynat bort
af något så enkelt som att hon inte
hade lust att lefva, men det bevisade
att hon icke förstått kärleken. De som
veta hvad det är att mottaga och
skänka älskog, de glömma missförstånd och
bitterhet, grämelse och agg för det enda
ljufva att allt hvad vi lida och allt hvad
vi längta efter kommer från den älskade,
är han, han, han. Se . . hon stod så
godt som utan medel att behålla den
plats hon förut intagit i samhället, hon,
Mercedes. Jan tyckes icke längre vilja
veta af att han blifvit måg i huset under
vissa villkor, men det ville hon bara
säga: ännu den dag, i dag är,
kunde hon bestämma öfver sitt öde och
sluta sina ögon och gå emot det ovissa.
Hon kunde rata denna världens goda
och en aktad ställning som hustru till,
ja, till . . . Det namnet skulle aldrig
mer gå öfver hennes läppar. Ännu
kunde Mercedes älska, så flammande
som han en gång skrifvit att allt som
rörde Espana och kärleken var.
»Ja», svarade han, »ja, kanhända,
men det kan inte jag».
Hon blef mycket blek och då han
lämnat henne och räknade efter hur
många timmar han skulle gå och
vänta på båten, kände han sig sorgsen
till döds. — — —
* . *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
