Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resan till Haag hade han inbillat
sig företaga i akt och mening att gagna
sin bror och vara hans ställföreträdare
vid uppgörelsen af några affärer. Att
han for till Scheweningen en söndag,
då han icke hade något annat att
uträtta, var däremot helt och hållet
hans egen skuld, och under sådana
förhållanden föll det väl af sig själft
att man skulle stå för sina handlingar,
äfven om dessa handlingars följder
kunde bli betänkliga nog. I stället
för att stanna några timmar hade han
stannat ett par dagar, och då han
reste därifrån, var det för att komma
tillbaka följande morgon. Han hade
goda vänner där på platsen, och om
en viss filosofie doktor träffat en dam
af sina bekanta, hvilken börjat med
att yttra några allmänna fraser
angående en förlust hon lidit och slutat
med att sjunka till hans bröst,
betydde det endast att äfven hon ansett
sig försummad och tillbakasatt. Hon
hade rifvit hans bref i tusende bitar
och strött de bitarna för alla vindar.
Hvarför skref han så kallt, hvarför var
han så kall, hvarför talade han om
arbete, arbete?
Han hade bara stått och betraktat
henne: »Det kan jag inte minnas —
att jag skref så mycket om mitt
arbete,» sade han till sist.
Hon såg upp med ett sken i sina
svarta ögon. Det mindes han nog
inte; för honom var det så naturligt,
men kallade han det att älska, så ville
hon . . . ville hon . . . Medan hvar
fiber i hennes bröst ropade efter hans
närhet, gjorde han frånvaron till en
liten dikt.
»Tyst, åh tyst,» var allt hvad han
kunde säga, »Jag har varit så
olycklig.»
De voro tillsammans hela den
eftermiddagen, och när han lämnade henne,
visste han bara att det finns
ögonblick, då allt annat försvinner för något
som är en hvilande stillhet bortom
lycka och olycka, glädje och sorg.
Med hufvudet mot hennes bröst hade
han berättat om sin ensamhet, hon
hade frågat efter den gamle och
smålett vid minnet af Vårås, de hade talat
om Martha. På sistone hade Martha
haft det bättre än någonsin förr. Jan
hade varit så god mot henne.
Kanhända hade hon glömt allt, som icke
varit så gladt i hennes lif.
»Säg,» hviskade han sakta och
af-lägset, »säg, Mercedes, tror du ännu
ännu att hon kunde vara svartsjuk . . .
som andra kvinnor?»
»Inte som andra,» mumlade hon.
»Jag visste alltid att hon var
annorlunda, och därför var jag så rädd att du
skulle gå ifrån mig» ■—
»Är du inte det ännu»? frågade han
med samma aflägsna röst och hon slöt
sina ögon.
»Nej», sade hon, »inte nu.»
Sådant var deras återseende, och
efteråt hade han en känsla som om en
tredje öppnat dörren och trädt emellan
honom och henne i det ögonblicket.
Intet af hvad som föregått och intet
af hvad som följde liknade den
eftermiddagen. När han for tillbaka till
Haag, satt han och tänkte på de bref
han fått ifrån henne. Han mindes dem
alla. De förebråelser hon låtit honom
höra, när de möttes, hade han aldrig
läst där, och mycket hos henne var
nytt för honom.
Då han kom igen visade hon honom
ofta ett ansikte, som han icke kände.
Stundom var hon fru van Musschenbroek
ut i fingerspetsarne, och det såg ut
som om hon funnit en hemlig
tillfred-ställelse i att låta honom märka att
hufvudstadens högre sällskapskretsar
voro långt ifrån att behandla henne med
något slags afvoghet. Den som under
närmare tjugo år varit Nederländernas
vackraste kvinna var ännu omgifven af
beundrare, och till sina tider kunde hon
låta honom känna en svartsjuka så
löjlig att han ville skratta högt. Ett
par gånger hade han sett henne
tillsammans med en mynheer Steen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
