Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFKOPPLAD.
Af ELLEN IDSTRÖM.
M an kunde icke genast komma sig
i gång med arbetet så som
vanligt. Underrättelsen om detta dödsfall
var så oväntad, att man blef en smula
bragt ur fattningen. Madamen, som
städade i lokalen hade först hört den
af vaktmästaren, som genast han kom
blef beordrad bort till sorgehuset.
Direktören vidtog redan storartade
förberedelser till sin frus begrafning.
Herrarna ruskade af sig snön i
tamburen och kommo långsamt till sina
platser. Få af dem hade trädt i
beröring med den aflidna och ett
dödsfall var ju bara ett dödsfall. Men
damerna slogo något längre ring kring
madamen och hennes damtrasa, som
aldrig ville bli färdig denna morgon.
Endast fröken Selma Blom gick till
sin pulpet som vanligt. Hon kallades
alltid fröken Selma Blom, ty det fanns
ännu en fröken Blom på kontoret, men
de voro icke släkt.
Kamrern gjorde med små
gravitetiska steg en rond genom rummen.
Man kunde se hvilket ansvar han tyckte
sig bära på, medan direktören var
nödsakad skänka världen några dagars
bevis på sin enklingsorg genom att hålla
sig borta från de dagliga eggelserna
af arbete och nöje.
Småningom intogo äfven damerna sina
platser, men fortforo att hviskande luta
hufvudena samman. Det hade varit
något besynnerligt med direktörens fru.
Hon hade alltid kunnat småle och se
förnöjd ut, fastän mannen uppenbart
försummat henne för andra kvinnor
och —
Den gamle ungkarlen, herr Hanson,
ser upp med sin förfrusna blick, nu
starkt ogillande. »Det är på tiden att
världen återgår till den goda, gamla
ordningen, då kvinnorna samlades vid
brunnen på torget att hålla skvaller-
riksdag», kastar han ut på måfå.
Damerna sända honom vreda ögonkast.
Men hans smala läppar krusas af ett
bistert löje, han har fått vatten på sin
kvarn.
Hviskningarna dö till sist bort, och
tankar, som råkat i irrdans likt sopor
och strän, när för ett ögonblick
vingslagen af en stor fågel susar fram
där-öfver, lade sig åter till ro. Endast
från det yttre rummet surrade det upp
på nytt, men nu heh muntert, när en
förskrämd flickröst impulsivt hördes
utbrista: »Tänk om jag för den här
sakens skull måste uppskjuta
eklateran-det af min förlofning!»
Pennorna raspa, papper prasslar, när
bladen vändas i de stora böckerna.
Mellan pulpeternas rader löper en lång
mattbelagd gång, slutande längst bort
vid en dörr, hvarå läses på en
emal-jerad skylt: Direktören.
Telefonerna ringa och ibland går
det i ytterdörrarna med bolagets namn
inbrändt i glaset inom en krans af
eterneller. Den lille betjäntgossen
tassar fram och åter mellan pulpeterna,
mottagande sina order med orubblig
min. Men inom sig jämför han hela
tiden sitt nyborstade .hufvud med
elegantens bland de yngre biträdena. Och
han tror, att tillfället just är kommet
för att smyga sig in i toaletten och
pröfva elegantens bena på sig själf, då
han får en vresig tillsägelse af en af
herrarne. Han skall anhålla att man
blir förskonad från allt lipande. Sådant
kunna vederbörande undanstöka hemma.
Men ynglingen har varit i bolagets
tjänst ett helt år. Han har hunnit
lära sig hur man utför kitsliga
uppdrag. Han bugar taktfullt och hämtar
statistiken öfver kvinnans lifslängd, som
han med ett plötsligt gamingrin lägger
på den vresiges pulpet. De närsittande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
