Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
le. Den gossen biir nog med tiden
en af afdelningscheferna.
De störande snyftningarna fortfara.
Det är en släkting till den aflidna, som
sålunda ger utlopp åt sin sorg. Hon
sitter midt emot fröken Selma Blom
vid samma pulpet i rummet utanför
direktörens. Hon är nu den enda,
som alltjämt icke arbetar. Hon håller
näsduken tryckt mot ögonen och
vaggar fram och åter med kroppen. Af
den vresiga tillsägelsen nyss har hon
lyckligtvis icke hört ett ord.
»Alma borde icke ha kommit i dag.»
Fröken Selma Bloms penna upphör
icke att raspa.
»Jag tordes icke stanna hemma. Jag
har ju bara släktskapen att tacka, att
jag får behålla min plats. När man
är så sjuklig och nervös och ofta
begår misstag — —
Herr Hansson, som har sin plats
intill de båda damernas, fnyste till. Den
gråtande hade gjort en häftig rörelse
med näsduken, som spred en skarp
lukt af parfym och nervdroppar
omkring sig.
»Och så har ju Svante alltid med
så oblida ögon sett min vänskap för
stackars Wendla. Jag var hos henne,
tills allt var öfver. Han satt icke
hemma — som vanligt. Vi
telefonerade till alla möjliga ställen, slutligen
tog jag mod till mig och lät skicka
ett bud till den där lilla privata
våningen, som folk glunkar om, och där
fanns han. Men då var det redan för
sent.»
Fröken Selma Blom sade något
deltagande, men upphörde icke att
arbeta. Kamraten sänkte sin röst till
en låg, lång hviskning, hennes ögon
blefvo stora och ifriga såsom hos den,
hvilken har något hemlighetsfullt att
berätta. Och småningom blef fröken
Selma Blom intresserad. Hennes blick
vändes full af undran ut mot det
rikliga snöfallet, hennes öra uppsnappade
girigt de fortlöpande hviskningarna och
pennan satt orörlig mellan fingrarne.
Herr Hansson harklade sig och
började bli orolig. Han var jämnårig
med fröken Selma Blom i tjänsten och
han kunde icke påminna sig den
arbetsdag, då han icke sett hennes
slätkammade hufvud med den raka
profilen lutadt öfver pulpeten, medan hon
arbetade i lugn flit. Det var nu snart
tjugofem år som hon oföränderligt
infunnit sig till arbetet dag från dag,
om man undantager några dagar en
vinter och en sommar, då hon varit
frånvarande för att begrafva någon
anhörig. Semestern hade hon oftast
afstått åt en sjuklig kamrat, hvars plats
hon då intog.
Det var en konstant ström af
arbete, men som icke elektriserade, ty det
var något rastlöst
komma-bort-från-sig-själf däri, som kunde ha stämt
om-gifningen till sorgsen eftertanke, hade
man icke varit så slövan därvid, att
man till och med kunde ha affärdat
den såsom fjäsk. Men hängde en
manlig kamrat hufvudet dagen efter en glad
fäst, eller kom någon af de små
kon-torsfröknarna med rödgråtna ögon efter
Gud vet hvilket uppträde bortom
glasdörrarna med eternellerkransen, så var
fröken Selma Blom nästan alltid ledig
att hjälpa till, och därför hade hon
sin särskilta plats i allas gillande.
Det var blott herr Hanson, som inom
sig var reserverad. Ty fröken Selma
Blom hade nästan lika stor lön som
hans egen, och när de båda en gång
blefvo i turen att lämna bolagets tjänst,
skulle de båda åtnjuta ungefär lika
stora pensioner, och det var ingen
re-son i detta.
Eljest kunde han med ett visst
välbehag ännu i dag som var erinra sig,
när de första gången intogo sina
platser vid de gula pulpeterna. De voro
komna från samma landsorststad, hon
hade varit så naiv och förtröstande,
sett så skär och hvit och finhyllt ut
och när något skämt förehades inom
kamratkretsen, hade hon skrattat med
af hjärtans lust. Men han hade varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
