Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mel. Ja, och så kommer den där
lyckobankrutten till och kvinnoeremiten
är färdig. Afkopplad från vimlet och
det som alla andra strida för — lika
isolerad midt upp i intressenas centra
som sagans manlige eremit i sin
skogs-grotta. — Nej, men hvilken liten
vankelmodig tossa, som måtte ha vandrat
här före mig! Spåren gå hit och dit
och här stanna de. Hvarför?»
Och fröken Selma Blom tyckte att
hon också måste stanna. Det var just
nedanför muren till Jakobs kyrkogård.
Hennes ögon smögo skygga uppåt
och fastnade vid järngallret, som
kröner muren. Inga snökorn, förvillande
blicken, föllo nu längre. Urtaflan
lyste klart gult uppe i tornet, nattens
dunkelhvita snö skälfde i lyktskenet på
marken, men uppe bland grafvarna
hade allt mörkret samlat sig.
Och nu fick hon skåda en syn,
men det löpte icke kallt utefter ryggen
på henne. Hon var som en af de
visa jungfrurna, som länge gått
väntande med olja på lampan. »Och de
som redo voro gingo in med honom
i bröllopet och dörren stängdes.» Ja,
nu slog dörren mellan fröken Selma
Blom och yttervärlden i baklås.
Först fladdrade det mellan
grafste-narna däruppe under de risiga
popp-larna som om en likduk satts i fläkt
af en oförnimbar vind. Sedan var det
ett irrande ljus, som långsamt sväfvade
fram mot järngallret, där det stannade
och bredde ut sig likt sommarsol kring
två skepnader, hvilka med händerna
ifrigt stuckna ut mellan gallret,
tillvin-kade henne en hälsning. Bakom dem
grönskade syrenbusken, tyngd af sin
blom.
Den ensamma åskåderskan var nära
att segna ned i snön af hänryckning.
»Mor, min lilla mor! Och syster —
du älskade! Så har då min galna
dröm i den ensamma spiselvrån blifvit
verklighet. Säg, ni ha bytt plats med
någon af grefvinnorna däruppe, som
kanske en gammal kärlekshandel kallat
till den aflägsna bygd, där ni, mina
kära, ha er grafplats! Ni ha
ändtli-gen kommit för att vara mig ensamma
nära? Säg, fräste den gamle grefven
till, när ni bytte plats med hans
gref-vinna, så som jag tänkt mig det? Åh
— mina älskade, hvarför försvinna ni
icke åter — man skall hålla mig för
tokig — full —».
Tårar störta ur hennes ögon och
därför vet hon aldrig efteråt huru de
två skepnaderna kommo ned till henne.
De gå med henne, en på hvar sida,
förbi kyrkan och öfver torget. Det
verkliga blir overkligt, men det
overkliga sådan sanning. Massorna strömma
ut ur operahuset och kungens vagn
spränger bortåt Norrbro, ledd af
för-ridaren, hvars fackla lågar rödt mellan
gaslyktornas bleka pärlrader. Men det
är som att se bakvändt i en kikare,
så aflägset är det.
Det är en sällsam promenad. Hon
måste stanna och fatta sig om
hufvu-det. Marken viker undan, blir
rullande moln, som icke vilja lämna
fotfäste och människorna äro sväfvande
dimfigurer. Men de två skepnaderna
fatta hennes händer, leda henne, och
allt blir åter så leende tryggt och godt.
De vika in på den tysta, gamla gatan,
där stenarna hviska om den lilla
flickans naiva upptåg, som nu går här
åter, en skugga ur dödsriket. En
sällsynt förtjusande kvinna, som en gång
satt med två unga döttrar i ett vackert
hem i en landsortsstad, dit
»medborgaren» sedermera beordrats. Satt vid
skymningsbrasan eller under gröna träd
och berättade fantastiska historier.
De lefva nog de gamla dikterna än,
ty när fröken Selma Blom med sitt
följe går förbi portalen med
vindrufs-klasarna, får hon en förnimmelse af
att hennes läppar beröras af en
blommas kalk, litet vissen och något sval,
men af oändlig ljufhet och lenhet.
Skuggornas afskedskyss!
* , *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
