Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om några år skall jag ha gråa hårtestar
under en askdammig svart
sammets-mössa, och jag skall sitta här i min
älskade spisel och låta mig roas af
troll och spöken. Och då är det godt
att icke veta af någon, som slår ihop
händerna för ens skull och beskärmar
sig.»
Hon blossade tyst på cigarren en
stund, så började hon igen: »Nej,
aldrig händer det, att värden får mura
in en järnspis såsom han vill. Här
skall jag sitta i min älskade spisel
tills jag en dag af ålder och
skröplighet faller framstupa i elden, så som
man ibland hör från landsbygden att
gamlingar göra. Först skall då mitt
tomma, gamla hufvud börja brinna,
sedan skola de ifriga lågorna krypa
utefter kroppen som små lekfulla,
kittlande barnahänder, tills de nå fotterna.
Då skall min lilla träpall fatta eld och
mitt lilla träbord och så familjeskåpet
och — och alltsammans skall snart
stå i ljusan låga, innan folk hinner
komma till. Och det är tröstrikt att
veta.»
Hon teg och lyssnade utåt rummet.
»Nej, det var ingenting. Men det
är på tiden att de komma nu, trollen
och spökena — men helst mina kära
aflidnas skuggor. Ensamma människor
bruka ju få skåda sådant —»
Åter teg hon och lyssnade. Så slängde
hon cigarren och hoppade brådt ur
spiseln. Hon hötte med handen bortåt
vrån, där familjeskåpet stod.
»Nej, hörru! Ämnar du börja språka
med mig också? Mig, en gammal mö,
som blott har några få reliker gömda
på dina hyllor. Inbillar du dig
fortfarande vara lastad med det fina, hvita
linne, som varit så många husmödrars
stolthet och glädje? Åh, det är nog
bara snön, som satt sig i dina gamla
leder och kommit dem att knarra. Mig
har du väl ingenting att säga. Fast
nog känner jag dina gamla historier.
Mor-lilla kunde berätta familjesägnerna
hon. Om hur du brukade knaka och
knarra för att ge tillkänna, när fint
främmande var att vänta, så att bästa
duktyget skulle tagas fram. Eller när
ett dödsfall förestod, då de stora hvita
lakanen skulle hållas i beredskap att
hängas upp. Hvilketdera menar du
nu? Ingen mer har jag att jorda och
intet främmande att vänta — så framt
det icke är trolltyg, som bådar för sig!»
Man hade som vanligt med
begärlighet anammat den första snön till
all slags vinteridrott. Kälk- och
skidbackar kommo brådt i ordning, drögar
med stojande skolungdom foro utom
tullarna, och hvar och en som hade
en slant i portmonän samt en käresta,
hyrde sig en liten kappsläde. Men
fröken Selma Blom gick ensam och
bara frös och halkade på detta, som
förskaffade andra sådant nöje, där hon
var på väg till det beramade
förlof-ningskalaset.
Sedan hon vederbörligen gratulerat
de unga, knaprat på konfekten, vändt
bladen i ett album, lyssnat till en
gammal frus ynkan öfver de besynnerliga
tiderna samt grannlaga fått en vink
om hvad som vore önskvärdast i
lys-ningsgåfva, är hon åter på väg hem,
genom de nu tystare gatorna.
Plogarna ha kört upp vallar utanför
trottoarkanten, men i Kungsträdgården
har snön ostördt fått dala ned allt
sedan middagen, skapande i sin
dun-lätta smidiga marmor ett underbart
konstverk af hela platsen. Ingen
vågar snedda däröfver, men fröken Selma
Blom tycker att hon måste den vägen
fram och lyfter högt i helgdagssidenet
för att hoppa öfver snövallen.
»Någon har gått här före mig»,
börjar hon underhållningen med sig själf,
ensam i den sällsamma, hvita
ensligheten. »En enstöring, kanske kvinna.
Ty enstöringarna äro så ofta kvinnor
nu till dags. Sådana som skuffats ut
i lifvet utan härdningsmöjligheter gent
emot armbågsknuffar och slantskram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
