Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thorsteinson, foto., Reykjavik.
HELGI HELGASON.
Islands dimhöljda ängsdalar, och de
kunskaper, han med sin kända energi
och järnhårda flit förvärfvar, skola
hjälpa honom om icke till yttre ära och
utmärkelser, så till att blifva en
värdig tjänare åt sitt land.
Sådan är åtminstone den erfarenhet,
jag för min del vunnit vid närmare
bekantskap med många framstående
isländare. Och ofta såg jag dem
under deras studietid i Köpenhamn samlas
under den stora linden på »Regensens»
gamla gård för att mana sagoöns bild
fram för sin inre syn och för att efter
isländsk sed sjunga »rimur», dessa
entoniga, dels rimkrönikor, dels och
mest folkvisor, besläktade med våra
egna, och som ännu utgöra vinterns
aftonunderhållning i de isländska
torf-stugorna.
Riktigt lycklig torde en isländare
sällan känna sig utanför sin egen enkla
ram. Men inom denna lefver han på
sitt sätt ett rikt lif, åtminstone rikt på
framtidshopp och stark fosterlandskänsla.
Nyss bragte mig posten ett bref
från Island:
»Vårt folk», heter det bland annat
däri, »är ett af de minsta i
världen, dock har det redan betrådt
framåtskridandets vägar; en gång
stod det högst i upplysning; dess
mål är att åter intaga detta rum.»
Till detta måls förverkligande
arbetas det tyst och efter förmåga
ihärdigt på Island. Men den yttre
världen vet så litet därom. Islands
kulturuppgift är för längesedan
afslu-tad och man väntar inga nya
uppslag så långt norr ifrån.
Likväl kunde det löna mödan
att också lyssna till hvad det
moderna Island sjunger och diktar!
Island var fordom rikt på
skalder. Så är det ännu, och dess
nuvarande lyriska diktning försvarar väl
sin plats vid sidan af de skandinaviska
brödrafolkens.
Man skall t. ex. ej så lätt i något
lands litteratur finna en nationalsång,
som i mäktigt allvar mäter sig med
Mathias Jochumssons berömda
»Lof-sång» vid Islands tusenårsfäst. En
öfversättning däraf meddelas här*:
O landets Gud! O landets Gud!
Vi lofva ditt heliga namn.
Af himlarnes solkärfvar knyts dig en krans:
timmar, svunna i seklernas famn.
För dig är en dag liksom tusende år,
ett sekel en dag blott, ej mer,
en blomma vid vägen med darrande tår,
som himlarnes herre dock ser.
Islands tusen år:
en blomma vid vägen med darrande tår,
som himlarnes herre dock ser.
O Gud, o Gud! Vi böja knä
Och ge dig vår flammande själ.
Vår Fader, vår Konung, från släkt och till
släkt
må hyllningen täckas dig väl!
Vi sjunga och lofva de tusende år,
då du var vårt skydd och vår fred.
Vi sjunga och tacka med darrande tår,
* Ur 1400 sdnger*, utgifna af Teodor
Flolmberg och Cecilia Bååth-Holmberg;
öfversatt af T. Hbg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
