Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gå då!» svarade Merryman torrt.
»För här ges ingenting. Det bästa ni
gör, är att knalla er af.»
»Åh, Herre Gud, säg inte så! Jag
har gått så långt och inte smakat ett
gudslån på flera dagar.»
Och stora karlen brast i tårar och
snyftade.
»Det kan möjligen vara sant, min
gubbe lilla, men här är inte något
fattighus eller kloster eller hospital eller
någonting alls i välgörenhetsvägen, det
kan ni lita på,» upplyste mr Merryman
med hårdhetens hela tvärsäkerhet.
Per Bengtsson tycktes dock vara lika
härdad han, åtminstone mot dylika
invändningar och låtsades som om de
aldrig varit använda. »Jag ska
naturligtvis vedergälla det,» mumlade han.
»Men låt mig nu för all del stiga in
och få något till lifs.»
»Pengar!» begärde skotten lakoniskt,
i det han sträckte fram sin knotiga
hand.
»Ja, den som sådana hade!»
suckade uslingen, dragande axlarna upp
till öronen. »Men jag ska arbeta af
det så fort jag får några krafter, så
gärna, ack så gärna!»
»Alltid säger ni så, edra fördömda
strykare! Men om en skickar er ut i
vedbon, så smiter ni, sedan ni huggit
ett par pinnar, edra latoxar •—-jag
känner er jag. Nej, packa er i väg
bara!» hotade skotten, afvärjande med
bägge händerna.
Den stackars trashanken lutade sig
mot väggen och grät alltjämt. »Ni
kan åtminstone inte neka mig att dö
och då får ni besväret att begrafva
mig, så grym ni än är», snyftade han
i förtviflan. Och ej utan skäl, ty han
ramlade strax därpå omkull och hans
ögon slöto sig. Några nervösa
ryckningar i ansiktet gjorde skotten orolig.
Men blott för ett ögonblick.
Mr Merryman var nämligen framför
allt en handlingens man. Han begaf
sig raskt till andra sidan af huset där
han fick tag i en skottkärra, hsilken
han trillade fram till dörren.
Här låg nu den arme Per
Bengtsson som ett lik. Men det bekom
skotten ingenting, utan han högg tag i
kroppen och ville lägga honom i
skottkärran utan vidare ceremoni. Per
öppnade nu ögonen, såg på skotten och
insåg genast den allvarliga meningen.
Skotten tog i vårdslöst.
»Satans karl, satans karl! Låt mig
vara! Kan jag inte få vara?» skrek
Per öfverljudt på svenska, så att det
skallade vidt omkring. I sådana
mo-manger blir man alltid fosterländsk.
Vid hans skrän syntes en annan
figur i dörren, en bastant kvinna, mr
Merrymans äkta hälft. Så barsk hon
såg ut, var hon dock en ifrig »troende»,
en af den äkta, stränga, presbyterianska
sorten, som aldrig ryggar tillbaka från
skriftens ord.
»Hvad är det jag ser och hvad är
det jag hör?» hväste hon med
varnande, dof altröst. »Jonathan, Jonathan,
hvad tager du dig före? Heter det
icke i Johannes 6:e-: ’Den till mig
kommer, honom kastar jag icke ut’
och i Matthei 5:e, vers 42: ’Gif honom,
som af dig beder, och vänd dig icke
ifrån honom, som något vill låna af
dig?’»
»Han vill visst låna den där busen!»
utbrast Merryman föraktligt. »Han
har inte en blå cent och kommer bara
att ligga oss till last.»
»Sannerligen, du borde blygas
Jonathan, att vilja köra bort den arme
mannen i en skottkärra, då frälsaren själf
klart och tydligt säger: ’Hvad I
haf-ven gjort den minste af mina bröder,
det hafven I ock gjort mig’.»
»Ja, nog är du styf i biblaboken,
Dorothy,» medgaf mannen, »men
styf-vare hänger du ändå fast vid
matskåpet, det vet jag bäst. Men kan du
åtaga dig att föda den här utsvultna
uslingen, då må det vara händt, men
kom inte sedan och gnata på mig.»
Därmed tog skotten och hjälpte Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
