Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
funnit eftersägare hos oss (såsom
vanligt med parisermoderna, sedan de
upphört att vara nya i sitt hemland). Men
med denna klarhet förenar Anatole France
en smidighet i de finaste nyanseringar, en
expressivitet, i hvilket det berömda ärans
och hjältarnes språk har rätt svårt att
följa med. När det lyckats såväl som här
förtjänar öfversättaren en särskild mention.
Hvad nu arbetet i sig själf beträffar, så
lär det väl knappast rätt uppskattas af
hvem som helst, ty det är mera en bok
för konstvännernas och de litterära
finsma-karnes elit. Själfva väfnaden i romanen,
intrigen, har ingenting nytt eller
synnerligen märkvärdigt: en ung grefvinna, gift
med en man, hvars anspråksfulla
obetydlighet hon ringaktar och för hvilken hon aldrig
känt någon ömhet, väljer sig en älskare ur
sin egen värld. Förbindelsen blifver till vana
och hon finner sig ganska väl däruti, ända
till dess hon möter en annan man, en
konstnär, som väcker hos henne till lif kärlekens
rätta gnista. Bägge dessa män (den tredje,
äkta mannen, räknas inte) äro i henne djupt
förälskade, men hon hvarken kan eller vill
dela sin ömhet. Efter scener af
svartsjuka och slitningar kommer olyckan öfver
henne under formen af den älskarens förakt
och bortstötande, som hon själf mest älskar.
— Härmed slutar boken, och det lämnas
åt läsares (och läsarinnors) egen fantasi
eller temperament att gissa om och huru
grefvinnan de Martin-Belléme skall finna
tröst.
Allt detta är ju tämligen banalt, men
hvad som inte är det, det är
framställningens konst, den lätta men dock ingående
touche, hvarmed hjärtans och lynnens
innersta fibrer läggas i dagen, utan
expli-cerande och demonstrerande af
auktorn-prosektorn. Det är vidare den
konstnärliga miljön (hufvudhändelserna tilldraga sig
i Florens, »den röda liljans» stad), som
gifver anledning till en myckenhet fina
anmärkningar och iakttagelser; det är
observationerna af en del bipersoners karaktärer
och orginella lynnesdrag, bland hvilka
personer man särskildt fäster sig vid den
bo-héme-figur, som förf. kallar Choulette och
som lär vara den mycket omtalade poeten
Paul Verlaine, här troget tecknad efter
naturen. (Gernandts förl.)
* *
*
Prof. Lorentz Dietrichsons »En norrmans
minnen från Sverige» har nu med den nyss
utgifna senare delen nått sin afslutning.
Denna bär såsom undertitel: »Ur
stock-holmslifvet under Karl XV:s sista år» —
något oegentligt, ty boken handlar om
mycket annat också, t. ex. om Björnson
och Ibsen och förf:s personliga
förhållande till dem under olika tider, om hans
lilla fejd med Victor Rydberg med
anledning af en Göteborgs Hand. Tidnings löjligt
misslyckade korrespondents skildringar från
Italien och arkeolog-kongressen i Bologna
1871 (en ganska rolig episod för resten) m.
m., m. m. Men det hufvudsakliga
intresset knyter sig emellertid till
tidsförhållandena under den period, som titeln angifver.
Detta intresse är icke ringa, i all
synnerhet för dem, som själfva lefvat med och
personligen ha erfarenhet af den och dess
män och händelser. Jag föreställer mig
emellertid, att äfven en yngre generation
bör ha rätt mycket nöje af att läsa om en
tid, blott några få decennier tillbaka men
som ändock är så olika den närvarande,
en tid som naturligtvis i mångt och mycket
saknade hvad det yttre lifvet i våra dagar
erbjuder af bekvämlighet, komfort och lyx,
men som hade den oskattbara fördelen att
ej framkalla den nervösa spänning och
mycket af den jäktande oro, hvari nu nästan
alla människor lefva. I det gemytliga
små-stadssamhälle, som Stockholm på det hela
taget var ännu på 1860-talet, rådde en viss
ton af trefnad och ett muntert »leben und
leben lassen» system, som nog hade sina
afvigsidor i praktiskt hänseende, men som
var förenadt med mycken älskvärdhet och
godt humör. Det är med de artistiska,
vittra och vetenskapliga kretsarne från
denna tid som herr Dietrichson nu
upp-lifvar bekantskapen, och han har rätt i
hvad han säger, att tonen bland dem och
äfven i hela hufvudstadslifvet till stor del
utgick från Karl XV. Med honom och
den oförgätligt goda och älskvärda
drottning Lovisa och deras dotter, nuvarande
kronprinsessan af Danmark, kom hr D. i
närmare beröring, därigenom att han blef
den unga prinsessans handledare i hennes
blifvande fäderneslands, Danmarks, språk
och kulturhistoria. Han gifver af det
kungliga hvardagslifvet på Stockholms slott och
i synnerhet på Ulriksdal en den vackraste
bild. (Wahlström & Widstrands förl.)
* #
*
När E7nile Zola skref den långa
romanserien öfver de olika grenarne af släkten
Rougon-Macquart, tillsammans hela 20
volymer, var det egentligen forst genom den,
hvilken bär titeln La faute de t abbé Mburet,
som han i stort slog igenom. Eget nog
är det först helt nyligen, som de första
delarne af denna tämligen löst
sammanhängande kädja, hvars ledande idé som
bekant är hurusom atavistiska inflytelser
alltid göra sig gällande generationer igenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0799.html
