Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en så liten summa som 1,000 rubel, men
låna 5,000, och för de 4,000 skall ni få några
hundra pud tvål, några kuponger silke
och andra föremål, som ni icke har någon
nytta af. Endast på detta villkor kan jag
låna er de 1,000 rubel; ni behöfver.’ På
samma sätt göra socialisterna, sedan de
uppställt den satsen, att äfven jorden är
ett arbetsverktyg, liksom verkstaden och
fabriken, och därpå föreslå arbetarne, som
af att icke längre äga jord, vänjt sig af med
att bruka jorden, att sätta sig i besittning af
kanon-, gevärs-, parfym-, tvål-, spegel-,
band-och alla slags lyxfabriker, och sedan dessa
arbetare lärt sig att med största
skyndsamhet tillverka speglar och band, men
blifvit alldeles odugliga att bearbeta jor
den, då skola de också sätta sig i
besittning af denna. Nu säga de socialistiska
lärorna, att människorna för sin lycka icke
böra föra ett dylikt lif bland växter och djur
med möjlighet att i
jordbruket finna
tillfredsställelse af nästan ’
alla nödiga behof, utan
att de måste lefva i
industri-centra med
den förpestade luften,
med alltjämt växande
behof, hvilkas
tillfredsställande endast kan
nås genom det van- ’i
sinniga fabriksarbetet. —
Och arbetarne, som
endast känna
fabriksarbetets lockelser, tro
på detta och uppbjuda
alla sina krafter i den
usla striden mot
kapitalisterna om
arbetstiden och några öres
ökning i timpengarna.
De tro sig göra ett
riktigt arbete, medan det enda riktiga, h varåt
de från jorden skilda arbetarne borde ägna
alla sina krafter, består i att finna medel
att återvända till lifvet i naturen,
återvända till jordbruksarbetet.»
Tyvärr lämnar Tolstoj, som med sådan
skarp kritik sätter fingret på vår tids
ömmaste punkt, likväl ingen tydlig och klar
anvisning, huru det skulle gå till att ens
förmå jordbruksbefolkningen kvarstanna
på landet, än mindre få fabriksarbetarne
att återvända dit och bli jordbrukare.
Den första november kunde
En teaters före detta »kunglig»
drama-jubiteum. tiska teatern fira sitt 60 års
jubileum. Eget nog hade till
dagens åminnelse valts Shakesperes stycke
ANDERS LINDEBERG.
»Mycket väsen för ingenting», liksom ville
dramatiska teaterns nuvarande ledare med
fin ironi påpeka de egendomliga händelser,
som knyta sig vid dramatiska teaterns
byggnad och som väl torde i all sin
originella komik stå tämligen ensamma i både
teatervärldens och rättsskipningens annaler.
Som man torde erinra sig, byggdes
dramatiska teatern af en före detta kapten vid
namn Anders Lindeberg, som på sin tid
deltagit i 1808 och 1814 års krig. Liksom
så många andra både före och efter honom
gjort, svärmade han för teatern, och hans
dröm var också ett få anlägga en
skådebana i Stockholm. Redan 1832 inkom han
för den skull med en begäran härom till
kungl. majt., men fick ett bleklagdt nej,
emedan inga teatrar finge anläggas jämte de
kungliga, som hade uteslutande privilegium.
Förargad öfver detta monopol och det
afslag han erhöll på sina upprepade
ansökningar, vände sig
Lindeberg till
justitieombudsmannen med en
tämligen pepprad
skrift, i hvilken han
skärskådade motiven
till dessa afslag och
»uppmanade lagarnes
och laglighetens
väktare att tillse om lagar
funnes, enligt hvilka
hans ansökan kunde
förvägras honom.» I
själfva verket var
denna anmälan riktad
mot konungens egen
person, ty Karl XIV
Johan var den kungl.
teaterns ägare, och
det var således han,
som »sig till vinning
ville upprätthålla
teatermonopolet.» Allmänna åklagaren måste
emellertid »för lasteligt tal om kungen»
yrka ett straff, som icke stod i rimligt
förhållande till Lindebergs brott, och åtalade
honom icke i tryckfrihetsväg, utan för
majestätsbrott. Kallad inför hofrätten, fördes
Lindeberg på åklagarens yrkande i fängelse,
och trots allt hvad han anförde till sitt
försvar och sin rättighet att klandra
regeringsmakten, enär just denna åsyftades, då
»kungens beslut sades vara fattadt i
statsrådet», och alls icke kungen personligen,
dömde hofrätten den 19 juni 1834, att
Lindeberg skulle »sig till straff och androm
till varnagel, mista lifvet genom
halshuggning.» Lindeberg åhörde med orubbligt
lugn domens uppläsande, och, då han
därpå, omgifven af en gardesvakt, med hatten
på ena örat och sitt paraply under armen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
