Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Petter Haagen brusade npp, men
häjdade sig.
— Så drick den i vatten då.
Men Deborah Haagen, hvars
händer rörde sig öfver den hvita
bordsduken i samma afmätta takt som
annars kring stickningen — aldrig en
skälfning, aldrig en oro i den hand,
som tog eller gaf — lade den ena
handen sakta öfver Petter Haagens och
sade med en lätt skakning på
hufvu-det och ett dansande leende kring
läpparne medan hon fyllde hans glas:
— Nej, inte i vatten.
Och när Petter Haagen kände det
fasta greppet om sin hand, kände
han det naggande tviflet vika, och
kysste ömt de fina fingrar, som så
fast grepo kring hans grofva
arbets-näfve.
Nej, det var ju ingenting att se; och
Petter Haagen tömde i salig
förgätenhet glaset, han var ju ändå en lycklig
man, han hade en ung fager hustru,
allt hade gått honom väl i världen,
och han var ju icke ännu någon
gammal man, ännu skulle han kunna lefva
länge — ännu skulle han väl kunna
blifva älskad för sin egen skull, oron
som fyllt honom så länge skulle väl ej
kunna vara evigt, den var ju på god
väg att vika — allt skulle kanske ännu
en gång kunna bli vid det gamla. Ej
behöfde han väl frukta systersonen,
det var ju en löjlighet, han, som med
sin böjda rygg var mera gubbe än
Petter Haagen själf och tunn och smal
— icke var den ynkryggen något för
en sådan kvinna som Deborah, hans
hustru.
Petter Haagen spratt till vid den
sista tanken som så lättvindigt
öfver-rumplat honom, den blef dock en
sådan tanke som sedan förföljde honom,
och det blef en tanke som Petter
Haagen till sin förvåning så småningom
gjorde sig förtrolig med, hur tung den
än från början föreföll. Och han
utvecklade den på sitt sätt för att
befria sig från dess tyngsta tryck — om
det nu icke var Jonas, skulle det kanske
alltid en gång ändå bli någon annan,
en gång då Petter Haagen ej mera
profvade Californiamannens viner, en
gång då Petter Haagen lagt sina
ögonlock samman om de oroliga ögonen
för alltid. Petter Haagen var viss
därpå — Deborah Haagen var icke
skapad för ensamheten.
Och för dessa tankar mojnade oron
för stunden, så att Petter Haagen åter
kunde känna sig lefnadsfrisk på nytt
och låta själfsäkerheten flamma upp
som enstaka stjärnskott i natten, men
den vek dock icke, den kom igen,
och den tog djupare och djupare tag,
och humöret kunde ej hållas mera uppe
annat än då ådrorna hotade att sprängas
af vin. Och Petter Haagen tyckte att
han ej såg ände på sitt elände.
— Detta drickande blir din död —
sade Deborah Haagen.
Han trodde det själf och drack ännu
mera.
Om han blott fått klarhet i detta
som hans misstanke åt sig fast vid i
sniken hunger, fått visshet om att hans
misstankar voro grundade, men det
fanns ingenting att se, ingenting att
haka sig fast vid, hans hustru var
densamma nu som hon alltid varit, allt
var sig likt som det varit förut, och
likväl — Petter Haagen kände
instinkt-likt det som osynligt låg i luften, kände
det med hela sin varelse, och det
betog honom håg och kraft, och han
kände att detta ej kunde vara så mycket
längre.
När som stundom hände, då
kvälls-ruset ej varit för öfverväldigande, att
Petter Haagen under en eller annan
natt låg vaken, blef han dock — i
underbar inkonsekvens -— än mera
förtrogen med den där nya tanken, och
andra kommo och höllo sällskap, och
om han än, som ofvan nämts,
understundom kunde känna lugn och ro och
glädja sig däråt, hade han likväl länge
förstått, att det ej är på ett tillfälligt
uppblossande det kommer an, när vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
