Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen börjar stupa mot de mörka
afsatser, till hvilka dödsrikets
mångahanda portar öppna sig, och han sade
sig äfven, att hvad en förståndig man
har att göra innan han anträder den
ovissa färden är att ställa om sitt hus.
Men ej för hennes skull, som blef
kvar för att dela med honom som
skulle komma efter, ville Petter
Haa-gen göra det, utan för husets egen del,
för Californiamannens skull och Petter
Haagen började tänka på hvarthän han
bragt det öfvergifna gamla huset i allt
dess förfall och all dess vanmakt. Intet
hade det varit, ett tillhåll för väder
och vind, för råttor och möss och för
sägner om skrock och ohyggligheter.
Petter Haagen hade af öfvergifvenhet
gjort lif, af ödemark kraftig blomstring,
och han hvarken ville eller kunde tänka
sig, att långa års sträfsamma
ansträngningar skulle varit gjorda blott för att
en gång komma en främmande till
godo. Här, där Petter Haagen njutit
i fullaste drag och sorglösaste ro, här,
där hans hjärta lidit den djupaste
knäcken, det obotligaste nederlaget, här
ville han visserligen ej se främmande
människor trampa. Och hans tankar
gjorde här en högst lustig och
märkvärdig kurfva, hvad var naturligare än
att Jonas Haagen, hans syskonbarn och
enda släktinge, fortsatte hans dagsverke,
på Jonas kunde han ju lita som på
sig själf, i hans händer skulle ej
Cali-forniamannen förslösas eller Petter
Haa-gens mångåriga arbete omintetgöras.
Och en dag då Petter Haagen
kommer från karpdammen, går han fram
till det öppna kontorsfönstret och säger
till sin brorson Jonas, medan han,
andfådd och tung, lutar sig mot
fönsterplåten och pustande torkar sitt röda,
uppsvällda ansikte, hvilket kommit så
långt ifrån den prägel af
gentlemanna-lik ro och inre jämnvikt som förr
utmärkte det.
— Jonas, min systerson, sade Petter
Haagen, — du har tjänat mig troget,
utan lön har du tjänat mig. En tro-
gen tjänare är dock sin lön värd en
gång, och tålamodet är också sin lön
värd, du behöfver inte vara rädd
Jonas, du skall få din lön — hvad
säger du om att ärfva rike och
drottning — när jag en gång är borta.
Men Petter Haagen ångrade hvad
han sagt, då han såg den heta
rodnad, som flög öfver systersonens panna
och färgade hans bleka kinder med
feberbrännande glöd, och han fortsatte
allt mera stakkato och med osäker
stämma:
— Ja, ja, man säge icke hej förr,
än man kommit öfver bäcken, och det
säger jag dig — du må nu inte gå
här och önska lifvet ur mig. Jag vill
lefva länge jag, lefva i många och
långa år skola vi hoppas, men när jag
är borta kräfver Californiamannen din
påpasslighet —- och din redbarhet,
därför skall du vara den själfskrifne
arfvingen i sinom tid. Men
tulpanerna skola bort — fortfor han
plötsligt inne i den föreställningen att
Jonas Haagen såg och förstod allt som
i detta ögonblick drog genom hans
själ, — tulpanerna skola bort, sade
han, häftigt fäktande med armarne mot
trädgården, — jag tål inte se dem
längre — det värker i ögonen att se
på dem.
— — Petter Haagen behöfde icke
frukta tulpanerna så mycket längre,
han behöfde ej längre frukta att deras
starka färger skulle svärta bilderna på
hans själs näthinna, och han behöfde
ej längre tänka på att göra sig
påmint af den omutlige gäst, som han
— trots allt förnekande — länge och
otåligt väntat till sitt hus, då nätter
och dagar föreföllo att bli alltför
outhärdliga.
Mäster Uöd stannade själfmant helt
oväntadt och godvilligt en kväll vid
Californiamannens dörr. Han hade
dock ej tid att beundra skylten, utan
steg direkt in i källarsalen, där han
likväl ingenting hade emot att dricka
en bägare vin med den, af det oväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
