Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besöket gladt öfverraskade Petter
Haa-gen, som visserligen häller ingentig hade
emot att genast anträda den
brådstör-tade resan; och efter ännu en
bägare pärlande Frankfurtervin bröt Petter
Haagen således upp, och systersonen
fann honom en timma därefter redan
stel och kall i den ena fönstersmygen,
med vinet från den kullslagna bägaren
strömmande öfver de stelnade
fing-rarne, som aldrig mera i gladt mod
skulle gripa kring blänkande vintum
-lare, eller i vacklande hot sträckas
efter den, som de aldrig haft förmåga
att gripa och därför aldrig ägt.
Petter Haagen hade famlande jagat
efter en varelse af kött och blod utan
att finna så mycket som en skugga.
Jonas Haagen väntade en varelse af
kött och blod, men fann ej ens
skuggan af en skugga. Tulpanblomman
hade för länge sedan vissnat på hans
pulpet.
* „. *
*
Det var i gryningen, en tidig
morgon, man rodde Petter Haagen hans
sista färd öfver insjöns frostiga yta.
Vid årorna sutto Jonas Haagen och
skytten Hubertus, Deborah Haagen
akteröfver — speglande sitt barnsligt
allvarsamma och fromma ansikte i
kistans skinande hufvudplåt. Det
sällsamma leendet kring läpparnes
ytterlinjer försökte ingen gång att skära
sig i gråt.
I stilla takt roddes det öfver det
marmorstilla vattnet, där gryningens
tunga töcken i ovisst dunkel flöt ihop
för Jonas Haagens mot djupet sänkta
blick.
En enda gång möttes deras ögon
öfver bårtäcket, och Jonas Haagen
böjde åter sitt anlete öfver det mörka
djupet och log med sorgmodigt,
half-öppna läppar, och tungsinne öfver sin
bleka panna.
# *
Och Jonas Haagen ärfde drottning
och rike; bröllopsfesten var lysande.
Först och främst såg
Californiaman-nen sina stamkunder, och främst bland
dem alla landtadelsmannen, med
förnäma later, parfymerade mustascher
och binocle framför de närsynta
ögonen, hvilken senare mänskliga svaghet
möjligen kunde förklara hans
uppenbara förkärlek för att ständigt och gärna
uppehålla sig i brudens omedelbara
närhet, för att riktigt kunna beundra
hennes tjusande ungdomliga friskhet,
och om möjligt få se det sällsamma
leendet och lyssna till hennes
metall-klara stämma.
Tulpanhandlaren och hans vän voro
där äfven, lysande — i sin upphöjda
öf-vertygelse om alltings förgänglighet —
med nötstora falska briljanter i de
ci-noberfärgade kravatterna. Och skytten
Hubertus hade äfven kommit,
jägar-klädd — med vilda blickar och än
vildare löjen, läggande dagens jakt, en
jättestor, blås vart orrtupp, för brudens
fotter.
Och glädjen steg med de många,
högljudda rösterna, lättfotad och
bullersam mot takets mörknade bjälkar, och
låg däruppe och ekade i eldskimrets
öfverdådiga lek med det förflutnas
skuggor, hvilka darrade upp och ned
under det svärtade ekloftet, och blott
han som ärft drottningen och riket,
sänkte ögat mot golfvet, när
landtadelsmannen ville dricka med honom
som med en jämlike. — Petter
Haagen hade varit lika frikostig då han
behöll, som då han gaf; systersonen,
förut blottad på allt — skulle, när hans
tid kommit lyckliggöras med allt. Han
skulle icke blott ärfva rike och
drottning, han skulle äfven ärfva något annat.
Under bröllopsnattens sjungande fest,
då bruden gick ur famn i famn i
dansens yrande låga, sköt svartsjukans
sällsamt glödande blomma för första
gången upp i hans hjärtas dolda
kammare och flätade sina giftigt lysande
refvor öfver dess skälfvande väggar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0856.html
