Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt utlät sig med en grimas, som
kunnat reta gallfeber på en patriot:
»Hvad det ändå ingår mycket hästar
i fransmännens fosterlandskärlek!»
Jag kände till hans . aversion för
krig, men upphörde dock aldrig att
förvåna mig öfver att han, som var en
blodfull, nästan robust människa kunde
vara så fullkomligt ur stånd att
sen-tera det pittoreska i en siaktning och
förstå mig i min sympati för alla
färgrika företag. »Konsten, brukade han
säga», har ingen rätt att söka
försköna barbariet och råheten.
Konstnären är ingen legoknekt, som kan
tjäna hvilken sak som helst!» Och hade
man det lättsinnet att andraga, att
konsten har att illustrera hvarje
gif-ven tid och ståndpunkt i den mänskliga
utvecklingen, råkade man illa ut. Ty
då hugnades man med en lång
föreläsning, som skulle bevisa, att konsten
måste gå före sin tid och långt före.
Det var efter en sådan förklaring
jag invände:
»Men då är det ju nonsens att
försvara sig med att man är för tidigt
född!»
Först svarade han mig ingenting,
hämtade bara djupt efter andan, men så
grep han mig hårdt om armen och
började tala om en vän han haft, som dött.
Och på det viset fick jag
berättelsen om »Henriks madonna.» Jag
lyssnade en smula förströdd i början,
medan vi gingo ner i parken från den
stora planen och sorlet från de
väldiga fontänerna aftog. Det var första
söndagen i maj, och de spelade för
första gången på året. Skaror af folk
hade kommit vallfärdande hit ut från
Paris, och alla gräsplaner i de
närmaste delarne af parken ända till
Tria-non voro besatta af familjer och unga
par, men när vi hunnit fördjupa oss
bland de vackra dungarne och
tystnaden och ensamheten kommo med sin
stora stämning, följde jag redan min
väns ord med något af samma andakt,
som tycktes besjäla honom själf.
»Jag kunde inskränka mig till att
berätta för dig om hans barndom och
om drag af svårmod vid tidiga år.
Till den grad brådmogen i sitt
känslo-lif var han, att man var färdig att
påstå, att han gått med minnen från
ett föregående lif. Jag har hört hans
gamla mor berätta, och själf har han
också nämnt litet om hur han kände
och tänkte som barn och hvilka
föreställningar som varit honom mest
förtroliga. Och sedan kunde jag nöja
mig med att tillägga: »Som vuxen man
blef han konstnär. En morgon
förmådde han ej mer resa sig från sitt
läger, en läkare tillkallades, det var
för-gäfves. Han dog. Han var tjugufyra
år gammal.» Och det skulle vara
tillräckligt för att alla, som veta hur det
andliga lifvet har makt att förtära och
hur få det dock är som förtäras, måste
känna aktning för Henriks konstnärskap
och förstå min kärlek till honom . . .
Henrik hade aldrig ägt en kvinna.
Du vet, att en man som ej gjort
det, betraktas med ett visst löje äfven
af kvinnorna själfva. Du vet också att
när en ung man på tjugu år och som
alltså redan i minst fem år kunnat
komma en kvinna att skälfva förklarar en
kvinna sin kärlek, så är han nästan
förlamad af blygsel. Aldrig är hans
personlighet högre stämd och renare
och oskyldigare än då han tar mod
till sig vid den åldern. Han får
naturligtvis afslag, antingen därför att
han alldeles misstagit sig om hennes
känslor eller att han låtit det rätta
ögonblicket gå sig ur händerna eller
af något annat skäl, men han får
tämligen säkert afslag. Kanske näns hon
inte vara grym emot honom, hon är
alltid skonsam och systerlig, men icke
älskar hon en man som bär sig så
tafatt och dumt åt och är så olik allt
hvad hon föreställt sig. Afslaget kyler
honom, och han drar sig tillbaka för
att läkas. Snart gör han ett nytt
försök. Han älskar redan mindre, men
är säkrare. Lyckas han nu? Ju mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
