Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han älskar, ju säkrare kan han vara
att lyckas . . .
Jag säger: ve öfver kvinnorna att
de inte förstå mannens blyghet!
Jag har talat om Henrik med
fruntimmer, som känt honom, och de ha
lyssnat gudbevars, men mer till
timbren i min röst än till det jag sagt.
Och om de sett på mig och mött
mina ögon, har det mest varit för att
värdera den eld, som brann inom mig
och utröna om jag hörde till de män,
som man älskar. Henrik ha de icke
förstått. Den fina sinnligheten hos
mannen se de inte, men för den råa
offrar kvinnan sig, ofta kan man tycka,
blott för att få stoff till anklagelser . . .
Henrik kom hit till Paris på hälften
af sin mors lifränta, en grosshandlare
som lefde på dålig fot med sin familj
intresserade sig för honom och var
hans egentliga stöd. Bland sitt bagage
medförde han några
rekommendations-skrifvelser som han dock ej använde,
utan han gick direkt upp och
anmälde sig på en målareskola, men
som han talade dålig franska och såg
blek och obemedlad ut, försökte man
sig först på att inte förstå honom. Han
gick då fram till ett ritbräde och tog
ett kol och gjorde en så psykologiskt
skarp skizz af maitre och hans äldste
lärjunge, att han med säkerhet blifvit
utkastad, om inte skolan just då varit
i starkt behof af ett geni. Och så fick
han stanna,
Här arbetade han nu i två år, utan
att komma på förtrolig fot med sin
omgifning. Lärarne märkte, hur han
begagnade sig af dem, och
kamraterna kände ett visst tvång i hans
sällskap, då deras skämt, som
gif-vetvis ofta var af frivol natur,
tycktes misshaga honom. En gång då
han öppet visade det, blef han
utskrattad som en pensionsflicka, och en
annan gång då de varit tillsammans
på en cabaret uppe i Montmartre och
han efter föreställningens slut ville
af-lägsna sig som vanligt, blef han med
våld satt i en droska och förd till ett
hus vid rue de Provence och
uppsläpad. Men när han väl kommit in i
ringen af kokotterna och vännerna
invigt dem i hvad de hade för en figur
med sig, återvann han
själfbehärsknin-gen och började tala i gäckande
ordalag. Han redde sig redan rätt väl
med franskan och blef nu med ens
så spetsig och förrådde en sådan
kännedom om allt hvad som hör till en
riktigt jordisk kärlek, att han först
tillvann sig allmän respekt
(föreståndarinnan tyckte sig till och med
igenkänna honom som en gammal kund),
men sedan gjorde han alla ursinniga
genom att helt lugnt förklara att
köns-saken öfverlämnade han som konstnär
åt kälkborgare och klåpare. Därmed
tryckte han hatten fastare på hufvudet
och lämnade lokalen utan att det föll
någon in att hindra honom. Han hade
alldeles förbluffat dem. Men från den
stunden började kamraterna förstå att
hans blida förbindlighet icke var annat
än maskeradt förakt eller i vänligare
stunder öfverseende och att
grunddraget i hans natur var beslutsamhet och
kraft.
Det fans i själfva verket hos
Henrik vid sidan af ett starkt lidelselif ett
stort själslugn, som dock ingenting
gemensamt hade med flegman hos den
alltför klarseende.
Födslosmärtorna som så ofta hos
konstens män taga sig osympatiska
och för deras väsen komprometterande
uttryck, förrådde han aldrig utom
möjligen genom tystnad. Han var ej
retlig då och snarstucken, ej heller
öfverlämnade han sig åt trött missmod.
Han lät aldrig sin omgifning umgälla.
»Jag njuter till och med min
depression, nämligen som förebud,» brukade
han säga. Om man någon gång fick
del af hans lidanden, så var det, när
man kom till honom såsom
hjälpbe-höfvande själf, icke som nyfiken. Han
visste, att den bästa trösten är att
visa, att man förstår och han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
