Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hur folk kan vilja bjuda till sig gamla
kvinnor.
Fru Estiel (skrattar): Tack skall
ni ha!
Fru Helver: Åh, med er är det en
helt annan sak; ni, ni följer ju era
barn. Att ni går är helt naturligt.. .
Men jag med min tunga kropp, min
vissnade hy, mina melankoliska ögon,
hvarför skulle jag exponera mig? Det
vore meningslöst. När man under hela
sitt lif mött beundrande blickar från
männen, är det fullkomligt öfverflödigt
att nu bereda sig själf den grämelsen
att endast läsa likgiltighet i deras ögon.
Nej, då föredrar jag att stanna hemma
och ensam sitta och gräfva i mina
minnen!
Hon tar eldgaffeln och skjuter in
ett vedträ, som håller på att falla ned.
Fru Estiel: Ack, Blanche, jag tror,
att ni i grund och botten aldrig lefvat
för något annat än kärleken, och jag
är rädd, att ni ännu inte förändrat er.
Fru Helver: Det är sant! Jag
har aldrig lefvat för annat! Därför
är det också svårt för mig nu att . . .
(Tiger ett ögonblick.) Åh, om jag
talade om för er, om jag berättade för
er alla de dårskaper, som ännu i dag
kan surra genom hufvudet på mig! Ni
skulle skratta åt mig!
Fru Estiel (vänligt): Nej, jag skulle
inte skratta åt er. Berätta ni bara!
Fru Helver (sakta): Det är dagar,
då jag kan inbilla mig, att det inte
är sant, att jag är gammal ... att
det endast var en dröm, en
förskräcklig marridt, som nu ändtligen är öfver...
och jag drömmer mig ännu vara
strålande och frisk, som när jag var trettio
år . . . Då öppnar jag fönstret och ser
ned på gatan, denna provinsgata, där
det aldrig kommer någon, och väntar,
skälfvande! . . . Hvar dröjer han, han
som brukade komma i forna dagar
och som helt visst också nu skall
komma? Om han visste, hur jag
väntar honom! Jag drömmer honom som
förr, skyndande fram till mitt fönster
för att speja efter det öfverenskomna
tecknet. . . Jag hör hans snabba steg
mot den hårda stenläggningen. Han
gnolar på en melodi... en af de
melodier, som vi den gången båda tyckte
om . . . och slutligen tror jag, att jag ser
honom... Hvad jag blir glad! Under
det han närmar sig, tänker jag för mig
själf, att jag skall säga till honom: »Du
ser, att jag ännu är vacker, att jag
icke har förändrat mig. Kanske har
man sagt dig, att mitt hår har blifvit
hvitt och att jag blifvit gammal . . .
Man har narrats för dig! . . . Jag har
icke blifvit gammal... Se noga på
mig. Jag har ännu samma friska hy
och samma bruna hår, som du tillbad!
Fäst en lätt kyss på mitt hår, och du
skall ännu finna samma doft, som
berusade dig! ...» Och jag ilar för att
möta den älskade . . . Men redan innan
jag hunnit ut ur rummet, måste jag
stanna, ty spegeln, som jag går förbi,
visar mig en kvinna, hvars panna är
fårad af djupa skrynklor, hvars läppar
äro bleka, hvars kinder mist sin färg,
hvars tinningar grånat — och denna
kvinna, det är jag! Åh, den
fasansfulla verkligheten.
Fru Estiel: Om ni vore mor, skulle
ni trösta er öfver er döda skönhet,
när ni såg den stå upp igen i era
barns blomstrande ansikten. Hur många
gånger har jag icke tänkt, under det
att jag kammade mitt hår, som förr
var så vackert och tjockt och som nu
är så glanslöst och tunnt: »Ack, min
vän, lika silkeslent och lika vågigt
växer det upp igen på dina
dotterdöttrars blonda hufvuden!»
Fru Helver (alltjämt fullföljande
sin tankegång): Och brefbäraren!
Bref-bäraren! Honom, som spelat en så
viktig roll i mitt lif, honom hör jag
nu ringa på min dörr, utan att jag
aktar därpå, så säker är jag på att
han ej mera bringar mig något, som
kan röra mitt hjärta. Nej, det är slut...
Och nu för tiden vårder jag mig ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
