Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Guldåsnan. En middagsfinal. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDÅSNAN.
EN MIDDAGSFINAL. Af ALGOT RUHE.
onsul Vilhelm Harris står stram
och stolt belåten och tackar »sin
polarforskare» för att han kommit
helskinnad hem igen med skepp och
manskap. Anletet strålar som
blank-skurad koppar, hans skjortbröst lyser
stearinhvitt och de små
briljantknapparna gnistrar vid hvar liten vändning
på kroppen. Sidenet på hans frack
blänker matt, ordenskedjan dinglar och
skimrar som en rad kulörta lyktor i
miniatyr.
Ett litet sällskap på ett fyrtiotal
berömda och dekorerade män och
damer i styf gala lyssnar med väl
ådagalagd uppmärksamhet till detta historiska
tal, som redan håller på att sättas för
landets alla tidningar.
— Jag vågar därför anhålla att våra
ärade gäster måtte förena sig med mig
— min maka och mig — till en hyllning
för professor Olof Bergström.
Professor Bergströms skål!
Det blef stark rörelse vid bordet.
Ett tjog skalliga herrhufvuden och ett
tjog hårtyngda damhufvuden vände sig
som dragna af én mekanik mot
festföremålet. Fyrtio armar sträcker fram
glas till hans ära, och allas ansikten
väntar på att träffas af hans stadiga,
heta blick. Han reser sig upp,
allvarlig, med ögonen på tallriken och riktar
några ord till konsuln, med löfte att
sätta in »den frikostigaste af
Mecenater» på helsida i sin resebeskrifning.
Ny rörelse bland gästerna.
Missnöjda utrop: Men han ser ju inte! —
Att svara sisådär strax! —- Att inte
dricka med oss först! Vi är verkligen
inte fler än att ... . Och till på
köpet personer som ....
Professorn sätter sig, svagt bugande
åt alla sidor, med glaset i hand.
Konsuln sätter sig också, stryker
belåtet öfver sina fulländade kindskägg
och lyfter champanjbägaren mot sin
dam till vänster:
— Och jag ber att särskildt få
dricka med den förtjusande magnet,
som drog professorn tillbaka hem. —
Mot polen dras han ju som om han
vore en kompassnål. Men det gäller
att få honom hem igen, och det är
nog er förtjänst! Fru Professorskan!
Fru Bergström, enkel, uppspelt af
all denna ståt, med samma skygga
ögon som mannen, sväfvande, djupa:
— Tack, goda konsuln, tack! Men
lofva mig att inte skicka ut honom
oftare! Det är så tungt att gå och
vänta.
Konsuln, lysande lustig och belåten:
— Och inte veta om man är gift
eller änka! —
Fru Bergström: Hu, så hemskt!
Konsuln: Nå, ja, nu, när vi har ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
