Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Guldåsnan. En middagsfinal. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom, kan man ju nog våga skämta
litel Men hur länge ni får rå om
honom, det kan jag inte lofva. Jag
skall säga er, jag har min lilla fåfänga,
det har ju alla människor — min
består i att sätta polarrekord. Det roar
mig. Hittills har det gällt grader, de
har kostat upp emot 3—400,000
kronor stycket, men hädanefter kommer
det att röra sig om minuter, och de
blir minst lika dyra pr styck. Man
kan säga att nu först är det värdt
nånting att ta del i sporten. — När lille
hertigen kom hem med sina nitton
minuter och två förfrusna fingrar, då kände
jag på mig att nu var det vår turi
Fru Bergström: Olof hade inte väl
kommit hem, förrän han sa’ detsamma.
Konsuln: Där ser ni: När vi män
en gång börjat på stora företag, blir
hvar seger bara en eggelse till ny
kamp! — Mig roar det som sagdt —
och hvarför skulle man inte göra det
som roar en, när man kan bestå sig
det? — Och när jag nu fått tag i en
sådan skicklig karl till chef för mina
expeditioner — (Han hejdar sig
plötsligt och slår öfver i en lätt historieton).
Jag skulle föresten kunna berätta för
er en liten anekdot, som just visar hur
nöjsamt det verkligen kan vara att
syssla med sådan här vetenskap. —
Jo, någon tid efter att boken om min
första expedition — ja, det vill säga
den första som Bergström ledde,
kommit ut, var jag i Bryssel, i affärer. En
dag tänkte jag fara ut till Laeken med
ångspårvagnen, men den var alldeles
fullsatt, så att jag måste stå upp. Det
smakade inte precis, för mina ben är
nu inte längre hvad de varit. Då
reser sig en herre, en äldre, elegant herre
och säger: Vill ni inte ta plats, hr
konsul? — Jag ser öfverraskad på honom
känner inte igen honom, har aldrig
sett honom förr och af böj er tacksamt.
Då han trots det blef stående, började
vi prata och kan ni tänka er — han
kände mig från porträttet i engelska
upplagan af Bergströms resebeskrifning!
Var det inte lustigt? Sånt där sätter
chic på lifvet!
Fru Bergström: Joo, det förstås.
Men konsuln upplefver väl ofta sådana
triumfer?
Konsuln: Å ja, man är ju känd,
och man har ju varit med om en del.
Fru Bergström: Jag tänker mig till
exempel att det ofta händer med de
fattiga, som konsuln bistått ....
Konsuln formligen ringlar sig som
om han genomfarits af en elektrisk
ström:
— Jag ber er, tala inte om de
fattige! Jag har försökt med dem, men
det hjälper inte. Tro mig, det hjälper
inte! De blir som de är, hvad man
än ger dem. — En femma till den
och en femma till den, det blir
pengar skall ni veta. Och hvad ger det
där kladdandet för resultat? Jo, när
de har gett ut femman, är de lika
fattiga som förut!
Fru Bergström: Men om man gör
något stort för dem i den stilen som
konsuln brukar, då skulle det märkas
bättre.
Konsuln: Jo visst, alldeles riktigt!
Har professorskan inte läst
morgontidningarna? Där står annars något
som kunde roa. Jag låter nämligen i
dag till firande af Bergströms hemkomst
ge dopp öfver lag i Hemmet för
Gummor!
Fru Bergström: Det var då riktigt
snällt! Och så vackert tänkt det var!
Att jag inte fick syn på det!
Konsuln, fundersamt: Bergström måtte
inte heller fått tid att läsa morgontid
ningama riktigt? Annars skulle hai
väl ha sagt något! — Så professorskai;
ser alltså att jag inte är helt blottac’
pä känslor! — a
Fru Bergström: Ack nej, jag had^
just tänkt mig det så! — Här kommir(
väl också en hel del hemmafattig
antar jag?
Konsuln: Ja, det förstås, i ett sto
hus som vårt blir det ju alltid en hc11?
affall. Men det låter jag helt octl
k
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
