Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Galeotto i Småland. En historia af Tersites
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annat i trädgården, som vi har haft
mycket bryderi med.» —
Sedan aftonbönen och kyrkoherdens
betraktelse blifvit läst, gick det
vänliga herdeparet än en gång med ut i
köket, och såg till, att allt var väl
ställdt i ordning. Därpå togo de
godnatt af de bägge syskonen, och gingo
in till sitt.
Men det fanns en, som ännu icke
gick till sängs, och som likaledes
under aftonbönen hade utkämpat en svår
inre strid. Skulle hon tala om, hvad
hon hade sett, när hon gick hem från
skomakarens? Men tänk om det så
var fel! Och inte heller visste hon,
hur hon skulle komma fram med det
för far och mor.
Men när de andra snafvade upp för
vindstrappans mörker, stack sig
Augusta undan i farstun och medan de
andra klädde af sig, smög hon sig bort
till köksdörren, och lade sitt ljusblåa
öga till nyckelhålet.
De hade icke hunnit långt häller,
de båda i köket! Karin stod och vände
ryggen till borta vid disken, hon hade
icke hunnit ta mer än klänningslifvet
af sig på hela denna tid! Hon höll
bägge händerna för ansiktet, så att
Augusta undrade om hon grät. Hon
var röd ända ned på hakan och
axlama, och det såg besynnerligt ut mot
de hvita armarna.
Ljuset stod och brann på spisen.
Trädgårdsmästaren satt på stolen
bredvid i skjortärmarna, och såg mycket
vänligt på henne.
»Jag talar om alltsamman för både
kyrkoherden och frun, om du inte
genast går härifrån» sade Karin bakom
sina händer.
»Vill du köra ut mig i mörkret för
att gå vilse och frysa ihjäl i skogen»
frågade han, och Augusta tyckte med
ens, att det var rysligt synd om
honom, och blef glad öfver att hon icke
sagt något själf.
Men Karin teg hårdhjärtadt och
vände fortfarande ryggen till.
»Hvarför är du ond på mig» sade
han, gick bort och ställde sig vid
sidan af henne. »Jag rår ju inte för
det här, det är andra makter som ha
lagat det så, att jag likväl får vara
tillsamman med dig i natt, du får
skjuta skulden på dem i stället för
mig».
Hon höjde hufvudet, men svarade
ingenting.
»Och prästen har ju förresten redan
förenat oss två» fortsatte han, och tog
sakta hennes händer undan från
ansiktet. »Kyrkoherden har ju redan
själf gifvit oss sin välsignelse».
När hon kom att tänka på det,
kunde hon trots allt icke låta bli att
draga på munnen och se på honom.
Då böjde han sig plötsligt ned och
kysste henne på hakan, axlama,
armarna, händerna.
Alldeles häpen öfver detta, drog
Augusta sitt hufvud från nyckelhålet
och smög sig upp för vindstrappan.
Och eftersom hon är den enda, som
har kunnat berätta för oss om denna
kväll, så veta vi icke häller mera.
Jo, ett är dock visst: när
prostinnan på morgonen kom ut i köket,
hade den unge trädgårdsmästaren
redan begifvit sig på väg. Men Karin
framförde sin brors och sina egna
hjärtliga och vördsamma tacksägelser
för all gästfrihet och välvilja.
Prostinnan förebrådde henne blott, att hon
låtit sin bror draga hem utan att ha
fått så mycket som en kopp kaffe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
