Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Galeotto i Småland. En historia af Tersites
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unge trädgårdsmästaren bad att fä säga
tack och adjö till prostinnan. Han
föreföll nu helt nedstämd, och
prostinnan fann det naturligt, när han redan
skulle nödgas ta farväl af sin syster.
Det var inte länge de fått vara
tillsammans, efter så lång skilsmässa 1
Men »en smörgås» skulle han då först
äta, innan han fick ge sig i väg. Den
unge mannen svarade, att det blefve
för sent för honom, men mot den goda
själens gästfrihet hjälpte inga böner
och undanflykter.
Kyrkoherden kom själf ut i köket
ett slag och pratade med honom,
under det han matades. Det var sällan
man fick höra något från Tofteryds
socken i prästgården. Hur gick det
med det nya missionshuset, eller var det
sannt att biskopen hade lagt sig emot
det?
Under tiden sjönk solen bakom
trädtopparna, och det hade redan börjat
skymma något i köket, då brodern
reste sig för att taga värdfolket i hand.
Hur många mil var det till Tofteryd?
Åh, icke fullt tre? Men då kommer
han ju icke fram förrän det är alldeles
mörkt, och hela vägen går genom
skogen. Men det var ju okristligt att låta
honom utsätta sig för något sådant.
Prästfrun gick bort och talade sakta
några ord med sin gubbe. Därpå
återvände hon till de båda syskonen, som
stodo ansikte mot ansikte med
hvarandra utan att få fram något afsked,
och frågade, om inte Karins bror ville
stanna kvar i prästgården öfver natten.
De hade visserligen tyvärr fullt i alla
rummen, men han kunde ju ligga hos
sin syster i köket . . .
Vid detta oväntade förslag, jyckte
det till af förfäran i Karins ansikte.
Hon blef först blek, i nästa ögonblick
åter röd som blod. Den unge mannen
var likaledes bragt ur fattningen. Han
kastade en snabb blick bort på
jungfrun, kämpade därefter en minut med
sig själf, och framstammade till slut
någonting om, att det aldrig kunde
falla honom in att göra fru prostinnan
en sådan omak.
»Det är ingen omak alls, käre gosse»,
sade den välvilliga prästfrun, som nu
riktigt var kommen i tagen, och
klappade honom vänligt på axeln. »Och
så kan han ju stanna öfver i morgon
förmiddag också, så att ni kunna få
vara riktigt tillsamman.»
Kyrkoherden nickade bekräftande
med pipan i munnen.
Den unge mannen bugade sig
för-virradt och såg bort på Karin. Denne
tycktes först nu återfå tungans rätta
bruk, och framstammade med
nedslagna ögon: »Men, kära prostinnan, det
går ju aldrig an — —»
»Hvarför inte det, mitt kära barn»,
sade prostinnan förvånad och klappade
henne på axeln med den andra
handen. »Ni syskon har väl legat i
samma rum förut. Jag är själf dotter af
ett fattigt torparfolk skall jag säga,
och vi voro fem stycken, som alltid
fingo ligga i samma rum äfven sedan
vi blifvit stora. Och kom det någon
gång främlingar, kunde det nog hända,
att äfven de hystes in där.»
»Men vi ä — —» började Karin,
men bet sig häftigt i läppen.
»Jo, jo, men, fortfor prästfrun, på
en gång gemytligt och afslutande, »för
världens och fäfangans barn är allting
orent, därför att deras hjärtan och
af-sikter alltid äro dåliga. Att två
oskyldiga syskon––––—
»Men» vågade Karin för första och
sista gången i sitt lif afbryta
prostinnan, i det hon förtvifladt såg sig
omkring efter hjälp, »nog hittar han väl
vägen, äfven om det är litet mörkt. —
»Jo, du är en god syster» utbrast
frun, »och inte tycks du vara vidare
angelägen att få behålla din bror hos
dig! Seså, nu sätter ni ner
järnsängen i köket, och under tiden Karin
bäddar den, kanske att
trädgårdsmästaren vill hjälpa mig och min man
med sparrissängarna och titta på litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
