Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Imperialism och fattigdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SULTANEN AF MAROCKO HVARS EUROPEISKA METODER
FORAN LEDT UPPROR AF UNDERSÅTARNE.
och vanför landtbefolkning och ett
svältande och frysande stadsproletariat, för
hvilket ingen annan befriare än döden
finnes. Den berömde författaren har
blif-vit jordägare i England och synes
grundligt ha satt sig in i de nya förhållandena,
Hvilka han med vanlig stilistisk färdighet
skildrar i ett nyligen utkommet större
arbete. Det är en omfattande ekonomisk
undersökning, hvars resultat är tröstlöst
nog. Utan försköning visar han sålunda,
att flera delar af det åkerbrukande
England bli lika öde och öfvergifna som
någonsin Sydafrikas Veldt.
Jordbruksarbetaren är numer föremål för allmän
ringaktning. Till och med de unga flickorna
af hans egen klass förakta honom, och detta
är det allra värsta, ty det tvingar honom
att utvandra från sin hemort. . . . Numer
stanna endast idioter, skälmar eller
sjuklingar kvar i byn, och af denna förnedrade
rest skall nästa generation födas.
Ingenting, säger Rider Haggard, »kvarhåller
mera dem, som vandra bort. ty naturen
talar endast till själar, som redan fått ett
visst mått af uppfostran.v Ingen återvän-
der heller mera till landet, icke
ens städernas utsvultna stackare,
ty dessa äro själfva endast
ruiner af stadsborna. Åkern
ombildas för öfrigt småningom allt
mera till äng, och följaktligen
behöfves också allt mindre folk
till att odla jorden. I många
grefskap har jordegendom
blif-vit en ren lyx för mycket rikt
jolk, en dyrbar leksak, ett
medel till sport, och ett osundare
sakernas skick står icke till att
tänka sig. Jorden», säger Rider
Haggard, »borde dock lifnära
människan och icke människan
jorden! > Den engelska
landsbygden är sålunda på utdöende;
städerna ha dödat den. Ja, om
bara städerna mådde bättre!
För några år sedan
offentliggjorde frälsningsarmens general
Charles Booth resultaten af sin
undersökning om lefnads- och
arbetsvillkoren i London, och
hvad han meddelade, väckte
allmän rysning. Förlidet år
förnyades denna undersökning af
mr Seebohm Rovvntree med
all önskvärd noggrannhet, och
hans resultat öfverensstämmer
ty värr alltför väl med Booths
samt är så mycket mera slående
som hans undersökning icke
gäller London allenast, en stad
som ju i alla händelser är ett
undantag, utan äfven andra engelska
städer, såsom exempelvis York, som
hvarken är för stort eller för litet. Hvad
dessa undersökningar visa är, att
öfver-befolkningen och konkurrensen göra
befolkningen i städerna så usel och
utarmad, att midt i den blomstrande handelns
öfverflöd, i London som i York och
öfver-allt annanstädes i den ofantliga stad, som
England allt jnera tenderar till att bli,
tio procent af befolkningen bokstafligen dö
aj hunger och att tjugusju procent framsläpa
sitt lif i den mest beklagansvärda nöd, som
nätt och jämt hindrar dem från att dö i
närmaste gathörn. På samma gång
sålunda den egentliga landsbygden tömmes
på människor och försvinner, äro städerna
nära att spricka af öfverbefolkning.
Rasen försämras, men som den lika fullt förblir
fruktsam, hotar de lägre klassernas England
att erhålla ett folk af undermåliga, fånar
och sjukliga förstadsbor, i samma mån
landet allt mer förvandlas till en samling
rykande fabriksskorstenar med däromkring
grupperade arbetarebostäder, endast
åtskilda af industri- och finansbaronemas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
