Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Första akten af Stiliga Agusta. Af Gustaf af Geijerstam - Scen 3 - Scen 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger jag. Håll henne på afstånd. Du ska’
få se, att det då blir något helt annat.
Marta.
Ack, lilla John! Det kan du icke själf.
Doktom.
Det ska du få se.
Marta.
Så fort du är vid godt lynne, så
glömmer du det.
Doktom.
Då får jag vara vid dåligt lynne då.
Marta.
Jo, det skulle du kunna.
Doktom.
Herre gud, ja. Jag är svag för att få
vara glad. Och jag har skäl till det (ta’r
Marta om lifvet). Så söt du är nu, Marta.
Var inte ledsen längre, för att en elak piga
har missbrukat ditt goda hjärta. Men tro,
hvad jag säger. Ty jag vet, att jag har
rätt.
Marta.
Nåja! Jag ska göra, som du säger. Men
får du tråkigt om dagarna, så kom inte
och skyll på mig. Jag ska’ vara kall som
is och skarp som ett rifjärn. Är du nöjd
nu?
Doktorn (kysser henne).
Jag är alltid nöjd, bara du ler emot mig.
Marta (återger kyssen).
Jag ska’ vara ett rifjärn och en hustyrann
och hålla på min värdighet från morgon
till kväll. Du söta, stygga pojke!
(Ingen af dem märker, att dörren till
höger öppnas och Agusta inträder. Hon
är liten, rund, mjuk, blond med vackra
tänder och ett öppet ljust leende. Hon
hostar).
SCKN 4.
De förra. Agusta.
Marta och doktorn (fara ifrån hvarandra
med en viss förlägenhet).
Doktorn.
Är det —
Marta.
Det är den nya jungfrun.
(Utan att märka det, ha de båda en helt
och hållet ändrad ton).
Doktorn.
Jaså, mycket välkommen.
Agusta.
Jag blef så rysligt förlägen. Förlåt, att
jag kom och störde.
Doktorn.
Det stör oss inte alls. Jag har den
vanan att kyssa min hustru. Det får — hvad
är namnet?
Agusta.
Agusta!
Doktorn.
Det får Agusta vänja sig vid.
Marta.
Stå inte här och prata tok, utan gå in
till dig.
Doktorn.
Vi skulle ju egentligen se hennes betyg.
Marta.
Det ska’ jag sköta om. (Det ringer).
Doktorn.
En patient! Då går jag genast.
Marta.
Skynda dig för all del! (Doktorn ut).
Kom fram, kära Agusta. Här är Ert rum
(pekar åt venster).
Agusta.
Tack, goda doktorinnan. Nej, ett sån’t
vackert rum. Här är jag då säker, att jag
kommer att trifvas.
Marta.
Det hoppas jag med. Ta’ af er kappan
nu och gör er i ordning, så få vi talas vid.
Agusta (i det hon ta’r af sig hatt och
kappa m. m.)
Vet doktorinnan, det är så märkvärdigt
med det, att man liksom känner på sig
ibland, hur man kommer att få det. När
jag kom in genom dörm nyss — nej, jag
skäms för att säga, hvad jag tänker —
Marta (skrattar).
Därför att vi kysstes. Ja, det är
ingenting ovanligt här i huset.
Agusta.
Ja vet doktorinnan, det gjorde mig så
godt, när jag såg. För det fins väl inte
något roligare än att komma till människor,
som tycker om hvarandra.
Marta.
Tala inte om det nu!
Agusta.
Nej, jag borde inte det förstås. Och
doktorinnan kan ju tro, att jag säger det
för att ställa mig in. Men det gick rätt
igenom själen på mig, när jag såg, hur
lyckliga herrskapet är med hvarandra.
Marta (naivt, stilla).
Ja, vi är mycket lyckliga.
Agusta.
Det behöfver man ju bara se för att
veta. Och när jag nu kommer här, där
jag känner på mig, att jag skulle trifvas
så väl, och ser, att doktorn ser lika god
och rar ut som doktorinnan, då är jag bara
så rädd, att doktorinnan ska’ köra af med
mig och låta mig gå samma väg, som jag
kommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
