Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Första akten af Stiliga Agusta. Af Gustaf af Geijerstam - Scen 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marta.
Nej, men kära Augusta, hur skulle jag
kunna göra det?
Agusta.
Ack, doktorinnan vet inte — jag kunde
ju inte säga det.
Marta.
Men hvad är det då?
Agusta.
Jag vet, att om jag säger det, kan
dok-torinnan aldrig tro mig mer, och ändå är
jag tvungen att tala om det. Jag ljög, när
jag talade vid doktorinnan första gången
och fick lof att få komma. Och nu ångrar
jag mig så förfärligt. För nu kommer
doktorinnan aldrig att förlåta mig.
Marta.
Ljög ni?
Agusta.
Ja, det är lefvande sanning att jag gjorde.
Men jag gjorde det bara, därför att jag
tyckte att doktorinnan såg så snäll ut, och
att jag trodde, att om jag talade sanning,
skuile jag aldrig få komma hit. (Det
knackar till höger).
Marta.
Stig in.
Stadsbudet 3 (in).
Är det hit, jag skulle gå med en koffert?
(paus).
Marta.
Var så snäll och vänta litet.
Stadsbudet 3.
Se, jag skulle passa tåget,
Marta.
Vänta litet, säger jag (stänger dörren).
Hvart är det nu, ni vill komma?
Agusta.
Ja, doktorinnan må bli så ond som hälst.
Men jag är tvungen att säga sanningen.
Jag har inget betyg.
Marta (ironiskt).
Ni har tappat det.
Agusta (förolämpad).
Nej, det vill jag då inte, doktorinnan
ska’ tro, att jag kommer med sån’t. Men
jag har aldrig haft något.
Marta.
Hvad säger ni.
Agusta.
Söta goda doktorinnan förlåt mig! Men
jag har aldrig haft någon tjänst förr,
(söker hindra tårarna). Å, gud, hvad jag är
olycklig.
Marta.
Seså, gråt inte nu! Jaså, det var därför
ni var ledig så här strax i bönan af
oktober?
Agusta.
Frun tror mig nog aldrig. Men det är
så. Jag har rymt hemifrån för att få mig
en plats. Det är, som om det stod i en
roman. Gud i himmelen, jag vet ju, att
doktorinnan aldrig kan tro, hvad jag säger.
Marta (som veknar mer och mer).
Tala rent ut nu, Agusta, och var
uppriktig, så blir nog allting bra.
Agusta.
Det är så, att min far har en gård i
Enköpingstrakten, och min mor lefver, och
det är fyra syskon utom mig. Allihop är
yngre än jag, och min älsta bror reste
till Amerika i våras. Gården är bra, och
vi har det riktigt präktigt och förmöget,
må doktorinnan tro. Men så kom det en
dag en gammal bonde och friade till mig.
Rik var han och led som ett troll.
Enke-man var han också, och tre barn hade han
med. Och då fick far min för sig, att jag
skulle ta’ honom (gråter). Och han fick
mamma med sig, hon som annars är så
god och snäll. Och det blef så svårt för
mig, så jag kunde inte vara hemma. Hvar
dag gud gaf, låg de öfver mig och bad
och grälade, och änklingen kom där också
och tiggde och skröt med de usla pängar
han hade. Och då packade jag ihop hvad
jag hade och gaf mig i väg. Det var inte
mycket. Det fick rum i en koffert.
Därför har jag ingen byrå häller. Och så for
jag till Stockholm och tänkte som så: det
fins väl nå’n barmhärtig människa, som jag
kan få vara hos. Arbeta kan jag, tänkte
jag, och gud hjälper väl mig också. Han
har hjälpt så många förr. (Börjar gråta
igen, värre än förut). Men när jag nu såg
herrskapet här nyss (håller upp).
Marta (lifligt).
Ack jag förstår. När John kyste mig.
Agusta (stortjutande).
Ja. — Då tyckte jag, det var så svårt,
För då tänkte jag på änklingen, och hur
ung jag var. Å å å å!
Stadsbudet 3. (I dörm).
Hur länge ska’ man stå här ute i
far-stu’n och frysa?
Marta.
Herre gud, det har vi ju rent glömt.
(Plötsligt). Var snäll och sätt in kofferten.
Agusta (slår ihop händerna).
Nej, jag säger väl det.
Stadsbudet 3. (In med en koffert, som
han ställer vid dörren).
Marta.
Hvad kostar det?
Agusta (ta’r upp en portmonnä).
Nej, se det ska’ då aldrig doktorinnan
betala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
