Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Första akten af Stiliga Agusta. Af Gustaf af Geijerstam - Scen 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agusta.
Jag menar, att det var då hyggligt att
komma tillbaka. För då kan jag ju få
veta något om herrskapet.
Hanna.
Tror fröken jag glömde spegeln med flit?
Agusta.
Det har jag inte sagt. (Båda se på
hvarandra och brista så i skratt). Sitt ner,
fröken. Vi har god tid. För doktorinnan har
gått in till sig, sa’ hon. Hvad gör hon
där?
Hanna.
Ja, inte vet jag. Hon syr visst på några
konstmönster, tror jag. Förtjänar något
på’t tror jag då inte hon gör.
Agusta (med en min).
Det är märkvärdigt, hvad man alltid vet
litet om herrskapena, innan man kommer
underfund med dem. Det såg hon mig
då inte ut för.
Hanna.
Det är mycket här i huset, som inte ser
ut som det är.
Agusta.
Det forstås. Det är det ju alltid. Ondt
om kofvan kan jag tänka?
Hanna.
Jo, något.
Agusta.
Och maten ?
Hanna.
Ja, se den kan jag inte säga något om.
Frukostarna har jag ju aldrig kunnat Anna
mig i riktigt. Man har sina vanor, när
man tjänat i bättre hus. Men det värsta
är frun. Det är en satan.
Agusta.
Så fröken säger.
Hanna.
Hon är så rar och snäll, när man
kommer först, så det hvarken hänger eller
slapper. Men vänta, tills en liten tid har
gått. Då ska’ fröken få se på.
Agusta.
Ja, var det inte det jag tänkte mig?
Jaså, fröken säger det.
Hanna.
Det kommer alltsammans af, att hon
ingenting förstår, ser fröken. Om det
fattas en ölbutelj bara, så är det alldeles
som om huset skulle ramla. Och det är
doktom, som håller reda på dricksvarorna
forstås. Dom tror jag inte vet det. Men
jag har nog sett, att han har en lapp på
skrifbordet. Och den är full med streck.
Fyra streck först och så ett tvärs öfver.
Det är, som när pojkarna spelar knack.
Och det är ölbuteljerna.
Agusta.
Å, fy sjutton!
Hanna.
Jag såg’et nog. Och hade jag inte ibland
satt dit ett streck eller ett par, så hade
det blifvit alldeles för galet. Likadant är
det med punschen.
Agusta.
Jag dricker aldrig punsch.
Hanna.
Jag säger detsamma. Men man har ju
en bekant ibland, som man får bjuda på
ett glas. Lånade jag så mycket som en
kjol eller en näsduk, var det ett lif. som
om man hade stulit. Hon vill ha med
änglar att göra, ser fröken. Och så länge
hon det har, är det bra. Men blir det en
fnurra på tråden, då går det genast
sönder. Det kallar jag för småaktigt. Och
så ska’ jag säga fröken en sak till.
Agusta.
Hvad då, då?
Hanna.
Håll sig väl med doktorn. För han är
det, som styr här i huset.
Agusta.
Hur kommer det till?
Hanna.
Jo, se det kommer sig därutaf, att frun
är alldeles galen i sin man. Inte kan jag
se något på den karln. Och förstod hon
sitt eget bästa, så skulle hon akta sig.
Men han är visst för henne något sådant
därt ideal, dom kallar.
Agusta.
Det vet jag inte hvad det är.
Hanna.
Det är nå’nting så’nt där märkvärdigt,
som aldrig håller streck. Det är ingen,
som kan begripa’t, mer än den, som råkat
ut för’t. Men det är säkert. För jag har
själf hört, hur hon sa’ till honom: du är
mitt ideal, sa* hon. Och då vet man, hvad
man har att rätta sig efter.
Agusta (som hela tiden hört
mycket noga på och slukat
hvarje ord. Byter hastigt
om ton),
Är det något mer nu?
Hanna.
Inte det jag mins. Utan nu är det väl
så godt, jag ta’r min spegel. Men så
mycket kamratkänsla har man väl, så man kan
ge hvarandra en liten vink om, hvad som
är bra och hvad som inte är det (har
under tiden kommit ut med spegeln).
Agusta.
Det är nog godt och väl det. Men det
behöfver inte jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
