Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Teater-Revy. Tur och otur. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöje vilja se veteranen med de sirliga
gesterna, de skarpa tonfallen, men det
finns dock en annan repertoar än den
Fredriksonska. Det finns en modern
repertoar, kontinenten har många
dramaturger af betydelse, men nästan
aldrig få vi höra nutidens blod sjuda
i de stycken, Dramaten ger. En
förbättring härutinnan måste inträda, om
teatern vill anse sig vårda konstens
fackla med eld från i dag.
Att Dramaten inte kan i sin helhet ge
en gammal, god intrigpjäs, gjorde
repri-en af Scribe klart. Bolingbroke fick
den bäste tolkare, som vi f. n. ha, och
fru Dorschs härtiginna Marlborough var
distingueradt elak. Men för resten
lyckades ingen ge illusion, och detta
fastän affischen upptog ett par talanger.
Fröken Borgström var illa placerad —
det är ett oförlåtligt hokus pokus att
förvandla spydigheten till naivitet —
och fru Hanssons drottning Anna var
inte rolig — fast hänförande vacker.
Men pjäsen gick. Herrame sprungo
för att beundra fru Hanssons skönhet,
damerna för att afundas henne. Och
Bolingbroke roade som en kuriositet.
Nästa pjäs ur fjärdingen var »Romeo
och Julia».
Fröken Anna Zetterberg fick för
länge sedan löfte att spela Julia. Som
hon inte numera står i ungdomens vår,
kunde detta tyckas djärft, men då hon
inöfvat rollen för madame Ristori, fått
beröm för dess framsägande af
Bjöm-stjeme Björnson, så blef det, när den
oberäkneliga direktionen halade ut på
löftets uppfyllande, en principsak för
40 intresserade män och kvinnor att
drifva fröken Z:s gästspel igenom.
Intendenten blef visserligen förargad
öfver det publicerade mementot, men
det tog.
En tidning har roligt kallat
under-teckname »de 40 martyrerna».
Fröken Z. illuderade nämligen inte som den
fjortonåriga Julia och äger yttre
brister, hvilka bli brutalare på scenen än
på recitationstribunen. Det finns dock
så mycken konstnärlig energi och fin
uppfattning hos henne, att man stundvis
kan njuta af det inre lif, hon gjuter i
ett bräckligt skal. Men till Capulets
dotter fordras en ungdom, som
bedå-rar, en kropp, som böljar af den
nymornade kärlekens rosenröda
önskningar. en stämma, som sjunger erotik,
med ett ord, en människa i lidelsens
vårbrytningstid. Nu blef Julia en
litterär utläggning af Shakespeare, en
kammartanke, den skälfning, som
genomlopp skådespelerskan, hette teknik
och nervositet.
Hr Palmes Romeo var också
konstig. Han försökte hela tiden skrufva
upp sig till extas, lyckades också i en
tablå, med patern, gripa åhörame, men
smakade för öfrigt mer mjölk än vin.
Med ett par undantag — Mercutio,
amman, fursten — fingo figurerna inte
den färg, hvari de stå för ögat, då
man läser den genialiska kärlekssagan.
Sorgligt nog, är intresset för
kostymdramat litet bakom kulisserna.
»Cy-rano» satte dock fart i herrskapet. Men
många af artisterna visa en oförlåtlig
flegma, när det gäller ramplyrik, och
hängifvenheten för verspjäser tyckes stå
på nollpunkten. Det är tråkigt. Hvad
skall det inte bli längre fram, om
teaterungdomen redan nu är så likgiltig
för scenisk dikt? Här är ett fält för
en sceninstruktör. Men hvar taga bröd
i öknen?
Alla teatrar ha på nyåret gått med
tur, utom Olympia. Öfver rotundan
vid Karlavägen står ingen lycklig stjärna.
Hvad den än gör, grinar kritiken. De
flesta tidningar, dock ej alla. Men i
stort sedt är bemötandet mycket
sur-mulet.
Det var en gång en aktör, som ville
skrifva en pjäs, därför att en annan
aktör skrifvit en och lyckats. Så kom
»Droskkuskens dotter» till. Hon kom
för tidigt, sade somliga. Andra tyckte,
att hon var välskapad nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
