Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Teater-Revy. Tur och otur. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes pappa spelte droskkusken.
Hr Strandberg var bra i rollen.
Fröken Lindstedt, det vackra barnet, som
flyttar ifrån kusken till sin hjärtans
kär, men, bedragen, åter låter sig
faderligt omfamnas af åkarkappan, väckte
förhoppningar på en blifvande
tragedienne. Hon har något af Gerda
Lundequist i sig. Men så hade
älskaren, som motspelte, inte något af de
Wahl i kroppen. Och det var mycket
hans skuld, att stycket gjorde ett
egendomligt intryck. Denne unge »aktör»
fick det rådet att öfvergå till industrin.
Det var hårdt, men rättvist.
När dottern åker tillbaks till
hemmet, med rätta ursinnig öfver den 4
omöjlige älskaren, ropar hon till sin
mor, att hon inte får ta med sig
något, som den industriellt anlagde
förföraren gett henne. Men då säger fru
Strandberg: »Kopparkastrullerna ska
jag åtminstone ta med mig!» Allt
hvad den knubbiga aktrisen sade, skedde
med kläm.
Säger jag något godt om detta stycke,
som af flera recensenter nersablades,
misstänker man, att jag är god vän
med författaren, bara därför att han
satt i min uberbrettl i höstas. Säger
jag, att det var uselt, ljuger jag.
Därför säger jag ingenting.
Så mycket är säkert, att det snart
efterträddes af nytt program,
»Dubbelgångaren», förr gifven på Södra
teatern.
Två herrar ha skrifvit farsen,
Syl-vane & Gascogne. Det är något
löjligt i att inte en karl ensam orkar
hålla i en penna. Ändå har Sylvane
ju visat, att han kunnat göra bra
solonummer. (»Försvunnen»).
»Dubbelgångaren» är, trots kompaniskapet,
rolig. Men den speltes tråkigt. Jag
minns inte någon af de uppträdande,
tre veckor efteråt. Jo, hr Lamberts
kalsonger. De voro bäst.
När det nu inte gick med talpjäser,
försökte man med operett. »Clairetie
i dragonlägret» har också gifvits på
Södran och gifvits fördelaktigt.
Emellertid är detta opus betydligt
skrattretande, och publiken åkte nu tätare
på Karlavagnen till Olympia, fastän
man visserligen icke väntade sig något
utmärkt utförande.
Fröken Kolthoff i titelrollen väckte,
åtminstone på premiären, förvåning.
Hon har ju förr visat anlag, men
tillhör visst de för tidigt framplockade
artisterna. Blir kanske bättre.
Clai-rettes komik rådde hon inte med, och
sången var — distrait.
Mycket af de andras spel har inte
stannat i mitt minne. Endast fru
Lamberts lustiga piga aftecknar sig ännu
tydligt på min näthinna. Eljest
uppträdde där en massa folk, som utan
tvifvel gjorde sitt bästa. Det gör jag
också, när jag inte säger något ondt
om denna de fem direktörernas bisarra
teater. Don Diego.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
