Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnäma bok, hvarmed han ristat in sitt namn
i vår litteratur.
Men när jag nu skulle vilja säga
sanningen och ingenting annat än sanningen
— så som jag ser den naturligtvis — om
både Lundegårds nya bok och v. Melsteds
nya bok, den sista med den betecknande
titeln Kärleksresan (Gernandtska förlaget),
då förefaller jag mig på en gång som en
så gammal farbror och tillika som så
ytterst ung. Jag predikar ju, det är
farbroderligt — och jag förmanar dem att icke
predika — det är ju ungt. Bara titlarna
på böckerna ge mig känslan af, att här är
ett diskussionsämne på tapeten, kärleken,
som tål så ytterst litet diskussion.
Melsteds bok diskuterar för mycket,
Lundegårds också. Särskildt har kärleken något
af den barmhertighetens milda mjölk,
hvarom Shakspere talar, utan att jag
därmed vill förneka, att kärleken skapar en god
del granskande skarpsynthet. En novell af
Topsøe rinner mig i minnet. Han låter en
flicka, efter tusen om och men, få
kärleksförklaringen af den, hon verkligen älskar, men
hon afvisar honom med ungefär följande
förklaring. »Ja, jag älskar er, men jag
tillhör er aldrig. Har ni haft mod att ta
mig förrän efter tusen betänkligheter, om
och om igen har ni vägt mig på en
vågskål. Dugde jag eller dugde jag inte?
Som sagdt jag älskar er, men jag vill inte
bli evigt diskuterad.» (Jag citerar efter
andemeningen. Jag erinrar mig för öfrigt
hvarken titeln eller något annat af historien.)
Ungefär på det sättet skulle Elsa Milow
kunna svara Valdemar Theda, när han
ändtligen besluter sig för att göra henne
på allvar till sin. Och hon skulle icke ha
så orätt. Visst är »kärleksresan» ett
äfventyr på villande haf för de allra flesta,
men att stå med kompassen i hand och
evigt titta på barometern, — vackert väder
blir det ändå icke, hur man tittar och tittar,
och ingen barometer skyddar en mot storm,
den må peka på vackert väder aldrig så.
Hr Melsted tycks ha ett synnerligt nöje
af hvad romantikerne i forna dagar kallade
»att förarga brackorna.» Det är skada,
ty han tycks mig nu ha allvarligare
uppgifter än att åstadkomma förargelse. Han
är, tyckes det af hans böcker, som nog
ofta motsvara hans difinition på att dikta,
»att förfalska sina memoarer» — en mycket
känslig och intellektuellt öfverhettad natur,
som nog själf känt behofvet af hvad han
uttrycker så: »Det borde finnas
vårdanstalter för allt för kloka.» Han har tankar,
djupa tankar, och vissa af hans aforismer
ha en fläkt öfver sig af blixtrande
sanningsord, öppnande vida perspektiv. Hans hjälte
äger tillika med mycket af den
själfklokhet och själfkärlek, som stöter tillbaka,
just i sin brutalitet af oförfäradt och
segervisst ungdomsmod något visst mäktigt
tilltalande, som gör att vi äfven ute i lifvet
tjusas af dylika karaktärer. Det är den
skillnaden mellan dem och de andra kalla
lycksökarna, att dessa första tro på sin rätt
att vara egoister äfven öfver höfvan,
medan de andra känna sig som syndare men
friskt gå på trots bättre medvetande, med
en lurande fruktan att bli upptäckta.
I en kritik har jag funnit Melsted
betecknad som libertin. Ja, episoderna om
Astrid och Helena Spihr, den sista med
sin dosis af kall analys, göra nog icke
många läsare glada, men på det hela taget
tycks mig raka motsatsen vara det rätta
omdömet om Melsted. Han är en så
utpräglad kärleksidealist, att han ingenting
törs våga, en så utpräglad artistisk
finsmakare, att han aldrig får en nog härlig
kvinna åt sin hjälte. Theda håller alltså
på med att skapa om och om igen sin
skönhetsvärld, men han har ytterst svårt
att hinna fram till den sjunde dagen, då
skaparen hvilar för att säga, att allt är
ganska godt. Och ändå är det väl just det
ögonblicket, som är förutsättningen för den
intensivaste kärleksglädjen och
kärleksstämningen. Om boken hetat »ett
konstnärsexperiment med kärleken», eller rättare,
om dess idé framställts på samma
objektiva sätt som i Zolas l’Oeuvre som
konstnärens svårighet att lefva vegetativt
lycklig, hade den fått en titel och en form,
som motsvarade kärnan af dess
innehåll.
På ett ställe frågar Elsa Milow: »Ser du
på mig blott som en vacker tafla!»
Hvarpå Theda svarar: »Jag vånne jag vore
blind. Så länge jag har alla mina sinnen
i behåll kan jag visst inte älska.»
Men hvarför kan icke Theda älska?
Därför att han klemar med sig själf: det
skall lyssnas till alla stämningar, här skall
mätas alla känslotemperaturer och göras
jämförelser mellan alla kvinnor. Hade
Theda kritiserat sig själf mera eller
kanske snarare strängare och andra mindre,
eller kanske snarare mildare, hade
boken blifvit en fjärdedel kortare, och vi
hade kanske fått ett litet mästerverk
af fin analys, i stället för som nu en
ytterst intressant och originell men ganska
tung och ensidig bok. Må nu författaren
icke tro, att jag förebrår hans hjälte, att
han är drömmare, att jag vill, att den
älskande skall segla efter kompass eller rakt
på målet eller att jag icke uppskattar den
kärlekens oändliga nyckfullhet, som gör
den till lifvets stora äfventyrssaga med sin
rikedom på nya uppenbarelser — nej, detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
