Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt är förtjänster i herr Melsteds bok, som
jag erkänner.
I Lundegårds bok har jag återigen
problemet om kärleken, och återigen har jag
mitt tvifvel på, att det kritiska ögats
synnerv ger det rätta synmåttet. Författarens
mening tycks ha varit att teckna (se sid.
79 o. följ) tvedräkten mellan å ena sidan
det naturligt sinnliga lyckobehofvet och å
den andra reflexionens rädda
oföretagsamhet i att icke taga ned kunskapsträdets
frukt på godt och ondt, om också ormen
hväser inunder. Det är strid mellan Eros
och Psyke, och vi hafva »öfveridealiserat»
Eros med vår Psykedyrkan. Nåja, det är
ju alldeles riktigt — hvad är kärleken
annat än blomman, hvars rot skjutit upp ur
mullen af ett jordiskt begär, och hvad
tjänar det till att beräkna alla
olycksmöjligheter?
Det är denna plikt att tro på kärleken,
som Noræus skulle ha svikit.
»Låt oss vara människor» säger hans
forne lycklige rival Douglas Kennan i
bokens slut, »handla som människor, synda
som människor, halfgudar kunna vi ändå
aldrig bli.»
Och när Noræus inför den förkrossande
underrättelsen, att tvänne kvinnor, som
han älskat och som älskat honom, dött
för hans skull, gör ett öfverslag öfver sitt
lif, öfver »sin kalla klokskap», med hvilken
han velat värna deras framtid, då blir hans
dom öfver sig själf hård. Naturlig, som
denna stämning hos denne man just i
detta ögonblicket är, är det dock, som om
en protest höjde sig inom mig. Har
författaren verkligen med sitt exempel bevisat,
att Noræus haft orätt, har han bevisat
»känslans rätt» i hvarje fall analogt med
Noræus. Det sista kan nu ingen författare,
ty ett abstrakt begrepp eller en allmän
regel bevisas aldrig af ett enskildt fall,
som är det enda romanen kan framställa,
en sanning, som allmänheten aldrig lär
sig och högst få författare. Men äfven
det första, att i Noræus’ fall, denne
verkligen haft orätt att göra som han gjort,
att han handlat af otillåtlig feghet — en
sak, som verkligen kunnat bevisas och som
författaren ämnat bevisa med sin bok —
äfven detta synes mig rätt tvifvelaktigt.
Och detta af det enkla skäl, att jag,
läsaren, får så litet fakta både angående Noræi
förhållande till denna Magda och hans
känslor vis-à-vis Katie, att jag, läsaren, snarare
känner mig böjd för att gå min egen väg
och säga gent emot författaren, att han
har orätt. Det hade varit en småsak att
med flere konkreta detaljer just få fram
denna feghet för lifvet och det vankelmod,
som ofta åtföljer stor intellektuell begåfning.
Första gången Noræus älskade,
sammanföll hans kärleks smekmånad med en
tid, då hans brådska för studier kom
honom att glömma allt annat, och den kränkta
Magda lät en dag kyssa sig af hans vän,
snarare i känslan af tomhet och sorg än
af kärlek till denne. Och då släpper
Noræus henne utan strid af falskt ädelmod.
Andra gången han älskade, är det en ung
flicka, Katie, som svärmar för den
halfgamle melankolikern, nu en
människoskygg, berömd dödsdoktor, och slutet på
det hela blir, att när hon friar, han
bekänner, att han älskar henne, men att
plikten förbjuder honom, den gamle
lifströtte, att förstöra hennes unga lif. När så
begge dessa kvinnor dö, och lämna honom
bekännelsen, att det är minnet af honom, som
dödat dem, när Magda säger, att han kunnat
hålla henne kvar, om han velat, och Katie
en gång utbrister, att hon kunnat lefva en
månad på ett smålende, ett år på en
smekning af hans hand, så är detta alltför
möjligt, men det behöfver icke fälla Noræus
som skyldig. Kanske kände han redan
första gången inom sig, att han var för
teoretiskt anlagd för att på längd uppgå
i en känsla. Och andra gången! Det
finns en värre olycka än att dö af sin
kärlek med bibehållen illusion, att man sett
sitt ideal, nämligen när kärleken långsamt
dör sotdöden af den svikna idealtrons
tvinsot, och det kan vara en ganska berättigad
tvekan, när en man med enstörings- och
studievanor icke tror sig om att kunna
underhålla den något mystiska
tempellågan hos ett kvinnohjärta, som kanske
knappt fyllt tjugo år. Hur kan han också
förutse, att Katie skall dö af sin kärlek.
Det är så ovanligt att dö af kärlek, så
vanligt att trösta sig, isynnerhet när
kärleken är mycket ung och hälften beundran.
Indirekt berättas oss förra delen af
Noræus’ lif, indirekt berättar systern för Katie
drag ur hans senare lif, direkt men genom
bref får Katie hans afslag, det är för litet
af lefvande lif, af scener och dialog för
att vi skulle kunna bilda oss ett
själfständigt omdöme.
För öfrigt är boken hållen i denna
dämpade och nobla ton, som vi känna från
herr Lundegårds föregående böcker, Katies
bild är framför allt tilltalande, de båda
kärlekskranka ynglingarne också väl
träffade och hela skildringen af familjen
Kennans sommarresidens särdeles delikat, ej
minst den tronande grandmother.
Mæterlincks arbete Bikupan (Albert
Bonnier) och den i samma serie (Moderna
tänkare) ingående studien af Ruskin af en
fransk författare, Robert de la Sizeranne,
äro böcker, som hänvisa på den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
