Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gentlemannen. Men den vulkaniska eldens gryta
har börjat på att koka, vilddjuret, som har
smakat blod, är väckt inom denne
temperamentsmänniska, och snart flyga i
kaotiskt virrvarr med karnevalens lustiga
brokighet drömsynernas än lekande, än
hemska tåg fram för de häpna och bedårade
åskådarna. Det är detta intryck, också
Ruskins skrifter efterlämna. Efter
läsandet af denna bok har jag litet håll på
denna naturmakt, han är någorlunda
kufvad, en och annan stig är uthuggen i
urskogen, där denna frodiga fantasi tumlar
sig, jag kan någorlunda orientera mig, och
det är de la Sizerannes förtjänst.
Gerda Walls nya novellsamling Dikt
eller verklighet (Gernandtska förlaget) är
ett glädjande fenomen på novellskildringens
område, ty här frodas vattenväxterna eljes
så ymnigt, att man vore böjd att anta, att
novelldiktningen stode på ohjälplig retur.
De flesta novellsamlingar på det
skandinaviska tungomålet under de senaste åren
ha, med få undantag, burit en »prägel»,
på hvilken man kan tillämpa den gamla
franska vitzen: den sämsta karaktären af
alla är att ingen hafva. Och dock händer
det ofta, att stilen visar, att man
uppträder med pretention på att »dikta» med ett
tomt struntprat, som skall föreställa
stämning. Att bortblandas med dessa böcker,
där »doft och luftstilen», om jag så får
öfversätta det danska uttrycket härskar
enväldigt — vore en olycka för Gerda Wall, hvars
ypperligt formade och karaktäristiska bok
har skarpa konturer af människoöden utan
att därför sakna just det stämningsfulla,
som berättar oss själarnes dolda men dock
förnimbara pulsslag. Ingen af historierna
är en ren obetydlighet eller en repetition
af utnötta temata. Inför den afsigkomne
gentlemannen i »Patience» får läsaren igen
det sorgliga lifsintryck, han någon gång
måste ha fått af lifvet själf, om han
sett det med en andligt fullvuxens vakna
ögon, att la dame Nature, när hon vill
spela sina spratt åt en stor begåfning,
kan vara en mycket hårdhändt
fostermor, att hon minsann stryper och
ihjälsvälter ett af sina styfbarn med lika
omilda händer som någonsin en
»änglamakerska» af profession. Men tyvärr kan
la dame Nature icke ställas inför den
världsliga rättvisans domstol. Att
författarinnan också kan tala ett gladare språk,
har hon visat i historien om den kvinnliga
kontoristen, som vill in på teatern. För
att försöka, om hon kan spela med
illusion, attackerar hon en herre på gatan,
som några gånger, när de mötts, gett
henne ögonkast, och för honom uppdukar
hon en hjärtrörande historia, som gör
honom vekt och högtidligt stämd, fast det
är lögn alltsammans. Och nu jublar hon
när hon tror sig veta, att hon har
skådespelartalang. Åh, hvad de kvinnorna måtte
bedra oss ofta, fast vi icke upptäcka det.
Gorkis nya bok Konovalof (Jos.
Seligmann) lämnar mig egentligen ingen
behållning utom eller utöfver den, hans
originella författarskap förut har lämnat mig.
Typerna äro något så när desamma som
förut, och måhända bedrifves
öfversättningen af hans arbeten så brådstörtadt, att
vi på längd börja känna det som en något
tröttsam upprepning af de välkända
typerna från den ryska förbrytar- och
slöddervärld, hvars oefterhärmlige skildrare han
dock otvifvelaktigt är.
En sak måste alltid bli en svårighet,
när man som Gorki väljer sina typer
så djupt nere bland proletariatets drägg.
Läsaren känner på förhand, att
galérslafvarne på denna båt förr eller senare måste
förlisa, och denna känsla är det väl som
gör, att Gorkis noveller, tagna i för stor
dosis, verka något enformigt och efterlämna
en smak af medikament. Men det är ju
så mycket af intensivt lif, af våldsam
lifskraft och ungdomlig ursprunglighet hos
dessa naturer, som undandraga sig allt
samhällets skoltvång. Vi hinna ofta icke
rodna, förrän vi börja att skratta, vi hinna
icke fördöma, förrän vi börja att beklaga,
vi veta ibland icke, om vi skola betrakta
deras streck som den utstuderade
kanaljens eller den pojkaktige upptågsmakarens.
För Gorki själf är friluftsmänniskan
mycket af en härlig varelse, och man
misstänker ofta, att han anser, att den, som
begagnar fingrarne i stället för näsduk,
frigjort sig från ett af samhällslifvets onödiga
bekymmer.
Hellen Lindgren.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
