Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lifaktigheten hos våra förläggare att »lefva
med i stora världen», jag menar i
tänkandets stora värld. Om ett sådant sträfvande
vittnar ju också det på Gebers förlag
utgifna biblioteket, »valda arbeten af
framstående författare», där vi finna Stendahl,
Merimée m. fl., öfversättningen af Balzacs
romaner på Gernandts förlag, Fahlcrantz’
utgifvande af Dantes Divina commedia i den
nya af prof. Lidfors’ verkställda prosaiska
öfversättningen, hela Ljus’ i sanning storartade
förlagsverksamhet att popularisera för
billigt pris sammanfattningar af alla möjliga
vetenskapers resultat i förträffliga
handböcker o. s. v. Har jag glömt något, som
tillhör det allra sista? Ja, genast kommer
jag i håg Geberska öfversättningen af
Carlyles ytterst intressanta Forntid och
Nutid och Bonniers nya Runebergsbiografi.
Men det var icke heller meningen att här
lemna en fullständig förteckning, blott att
ge en ide om den friska vind, som blåser
genom vår bokförläggarevärld, där man
nu för tiden tycks bli allt mindre och
mindre rädd att segla med dyrbar last
och till förut af vår större allmänhet
obefarna kuster. Rätt så! Det finns
ingenting, som bättre lönar sig på längd än
att ha förtroende för publiken, ty så
uppfostrar man den, d. v. s. man uppfostrar
en läsekrets, som är nyfiken och köplysten
på hvad, som förr icke kunde bjudas.
Men det var nu närmast frågan om
Mæterlincks »Bikupan». Om det arbetet
kan man verkligen använda ordet
mästerverk, men det är omöjligt att beskrifva,
ty det hör icke hemma under någon
bestämd genre. Det ger oss en detaljerad
insikt i biens lif och organisation, i
bikupans sysselsättningar och samhällsklasser,
i en mystisk samhällsordning, där allt
tyckes vara förut bestämdt för att utföra en
viss plan till bisamhällets bestånd, till
underlättandet af nya bikoloniers utbrytande
ur moderkupan, det ger oss med andra
ord en tafla af sällsamt förutseende,
beräkning och vishet, inför hvilken många
tänkarpannor före Mæterlincks sänkts i
djup begrundan, i sysslande med frågor
utan svar. Men aldrig har grubblet så
som här förmälts med diktarens skarpsinne
att ge ord åt skönheten af denna
djurinstinkt, så mystisk i sin ömhet mot
drottningen, sin ömhet mot drönarna, sin
grymhet mot bägge, när deras timma slagit.
Aldrig har naturens hushållning blifvit så
underbart tolkad som »en bikupans ande»,
med denna djupa blick för allt det
gåtfulla, som ligger i själfva djurinstinkten,
hvilken verkar som förnuft och icke kan
vara förnuft, som fatalism och dock icke
tycks kunna vara blindt öde. Hvart taga
alla våra mänskliga beräkningsgrunder
vägen inför denna disciplinerade armé af
fabriksarbetare och soldater, arbetsbien,
som ständigt uppoffra sig, tills de döda
den feta drönarskaran, när den icke längre
är behöflig. Hvar finns nyckeln till alla
dessa gåtor? Mæterlincks bok är ett haf
af reflexioner och intryck, men ett haf,
som svallar med milda vågor, där ingen
behöfver frukta att drunkna i torra
spetsfundigheter. Man ser ingen botten, man
ser ingen strand, men oupphörligt leker
på vågorna solskenet från något högt,
omätligt därofvan, en ljuskälla, som ger
lif och skönhet åt det hela, som reglerar
riktningen åt naturens kurs, huru eller
hvart, det är oss omöjligt att ännu säga,
det blir oss kanske omöjligt att någonsin
säga. I naturens stora kyrka predikas det
jämt, något amen har ännu icke hörts.
Ruskinbiografin är gjord med öfverlägsen
skicklighet, med fint förstående och
glänsande talang. Författaren är entusiast för
sitt ämne, och hans studier äro tydligen
sådana, som endast den förmögne
kapitalisten kan tillåta sig. Han har gjort
samma resor som Ruskin, fördjupat sig i
samma museer, följt hans spår i England,
inhämtat den omätliga Ruskinlitteraturens
utsagor o. s. v. Ja, ingen beundrare af
Ruskin ångrar att ha läst denna bok, jag
minst af alla! Och ändå, ändå...
Riktigt får man icke tag i »bikupans ande»
här, ty Ruskin var just en andlig bikupa
af svärmande förnimmelser, än med den
puritanska ordningen hos ett väluppfostradt
barn af goda och kristliga toryföräldrar,
än med den galna lefnadslusten hos en
bisvärm, som rusar ut och slår sig ner
hvar som helst, blind och döf för annat
än någon slags lidelsefull inre röst, som
måste ge sig luft. Det vore den svartaste
otacksamhet att icke erkänna, att just
dessa sidor äro påpekade med fin
urskiljning för nyanser... Ni skall ha
njutningsrika och instruktiva stunder, om ni
gör bekantskap med boken, det är blott
en sak, som ni aldrig skall kunna glömma:
att författaren är fransman, medan Ruskin
likasom Carlyle var en engelsk engelsman
från England. Måttlösa och barnsliga äro
de båda, lika vår Thorild (namnet
Strindberg är jag också ofantligt frestad att
citera), med andra ord, de vilja reformera
allt. En föreläsning af Ruskin är här
beskrifven så ypperligt, som blott en
fransman kan beskrifva. Han kommer upp,
städad, nästan blyg på katedern, följer
anteckningarna, och den vullkaniska elden
mullrar bara på djupet tills vidare.
Plötsligt får han ett infall, går ifrån ämnet, är
strax därpå åter den korrekte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
