Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Leo XIII:s jubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gamle påfven, Leo XIII,
Leo XHhs ju- firar vid den höga åldern af
bi/eum. 93 år, sitt apostoliska jubi-
leum, d. v. s. han har såsom
påfve suttit på den helige Petrus’ stol lika
länge som denne antages ha varit herde
för den lilla kristna hjord i Rom, som led
och dog under kejsar Nero och hvars öde
den polske författaren Sienkievicz med
sådan åskådlighet skildrat i sin berömda
roman Quo Vadis? Leo XIII, egentligen
Joakim Pecci, föddes den 2 mårs 1810 i
Carpineti och tillhör en släkt, som sträcker
sina anor långt upp i medeltiden och varit
befryndad med ingen mer eller mindre än
själfva Cola di Rienzi, den siste romerska
folktribunen, som, påverkad af gamla
författare och af Dante och Petrarca, drömde
om en romersk republik, hvilken åter skulle
kunna skrifva lagar för världen, en dröm,
som blef af kort varaktighet och slutade
med tribunens mördande. Leo XIII har
sålunda en lång lefnad att blicka tillbaka
på och kan från sin ståndpunkt också med
största tillfredsställelse se på allt hvad han
gjort och finna det ganska godt. Allt
sedan han 1837 blef Gregorius XVI:s
husprelat, har han varit outtröttligt verksam i
den romerska kyrkans tjänst och för den
katolska trons utbredande och befästande
gjort mera än någon af nittonde
århundradets påfvar före honom. På den påfliga
stolen uppsteg han efter Pius IX:s död den
20 februari 1878 och fick efter denna
stridbare påfve öfvertaga värfvet att
bilägga alla de tvister, i hvilka denne råkat
med Europas stora nationer. Leo XIII
har på ett mästerligt sätt löst denna
uppgift, utan att för den skull offra något enda
af sin kyrkas anspråk. Först nödgade han
själfvaste furst Bismarck, för att få slut på
kulturkampen, anträda den vandring till
Canossa, som järnkanslären förklarat sig
aldrig skola göra. Det på reformationens
grundvalar uppbyggda, öfvervägande
protestantiska tyska kejsarriket har sedermera
knappast kunnat taga ett steg utan att
genom underhandlingar med kurian köpa sig
den katolska riksdagscentems understöd
för sin planer. Med Frankrike har Leo
XIII åstadkommit en åtminstone dräglig
modus vivendi, och om de katolska
ordnames bestånd därstädes för närvarande
också synes hotadt, är det alls icke sagdt,
att republiken blir den vinnande parten i
spelet med den påfliga kurian. Äfven till
den italienska regeringen har »fången i
Vatikanen* åstadkommit ett bättre
förhållande, ehuru Vatikanens organ för den
skull icke försummat att sätta käppar i
hjulen för regeringen, hvarest och så ofta
de kunnat. I Amerikas Förenta stater,
liksom bland den engelska högaristokratien
kan Leo XIII anteckna många
landvinningar, och allmänt aktas och hedras den
gamle mannen. Man må för den skull
alls icke tro, att han ens en hårsmån
af-vikit från sin företrädares åsikter. De
bullor och breven, i hvilka denne uttalade
sin förkastelsedom öfver hela den moderna
utvecklingen och fördömde vår tids
dyrbaraste eröfringar, vetenskaperna, har han
tvärtom upprätthållit till hela sin kraft och
verkan och ytterligare stärkt med egna
uttalanden i samma anda. I de modema
staternas ljfsfråga, arbetarefrågan, såg det ett tag
ut som skulle Leo XIII verksamt ingripa,
men det stannade vid ett tämligen
intetsägande breve, i hvilket påfven nöjde sig med
att mana arbetaren till tålamod och
arbets-gifvarne till barmhärtighet. Något
inflytande på arbetarefrågan utöfvade han
sålunda icke; den frågan torde också till
hela sin art och beskaffenhet ligga
utanför icke allenast den katolska, utan äfven
alla andra kyrkors förmåga att behandla,
och torde också erhålla sin lösning, om en
sådan ens kan åstadkommas, på det
uteslutande materiella området, liksom också
öfvervägande materiella intressen ligga till
grund för densamma. Den påfliga
ofelbarheten har Leo XIII upprätthållit lika
bestämdt som någonsin Pius IX, och i det
hela har han i sin kyrkliga politik spunnit
samma garn som denne, endast af ett
finare nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
