Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - En benådad. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig nej! nej! och åter nej! Jag gitter
inte ens tänka på att jag skulle lefvat
mitt lif annorlunda än jag gjort. Jag
dör inte olyckligare än andra.
Men mitt ja mildrade straffet... Jag
slapp schavotten . . . Och om det kan
anses vara af någon betydenhet, så har
rättvisa alltså i alla fall inte blifvit
skipad.»
Mannen skrattade sjukt och tillslöt
ögonen.
Jag afvaktade. I detsamma kom en
läkare in i salen och närmade sig
bädden följd af bärarne med båren.
»Vi kommer litet tidigare,
»ursäktade han sig», men det gör kanske
mindre, om ni är färdig.»
Mannen gjorde en rörelse med
huf-vudet till tecken att så var.
De lyfte upp honom. Jag hade rest
mig och iakttog spändt hans ansikte.
Han öppnade ögonen och kallade på
mig och hviskade:
»Så att rättvisa har i alla fall inte
blifvit skipad!»
Till läkaren sade han slappt:
»Tänker ni ta lifvet af mig nu,
doktor?»
»Åh, det skall vi väl hoppas att det
inte går så illa,» hörde jag läkaren svara
i uppmuntrande ton, medan det lilla
tåget rörde sig utför midtelgången, följdt
af dåsiga blickar från alla
hufvudgär-darne.
Jag stod en stund kvar på samma
plats vid den tomma sängen och
stirrade på dammet som lekte i en blek
solstrimma från en öppning mellan
skyarne. Och jag tänkte mångahanda.
Jfe
En kvart efteråt kom Hildegard och
berättade mig, att den gamle
mannen dött under knifven och att det var
förfärligt. Han skulle ha yrat
betydligt vid excitationsstadiet och sagt
saker som man inte förstått, och den
stackars flickan var förtviflad öfver att
han gått bort utan att ha fått rådföra
sig med någon präst.
»Trösta er, syster Hildegard,» sade
jag slutligen, »den mannen reder sig
nog utan... Han tror inte på straff!»
Hon tittade på mig med stora
ogillande ögon, och efter den dagen tyckte
jag, att hennes uppförande emot mig
blef kyligt, och när jag sade henne
farväl som återställd, såg det nästan
ut som om hon nedkallat luttrande
pröfningar öfver mitt hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
