Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - En benådad. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty att Adelina skulle slutat på
gatan, var jag i mitt raseri säker på.»
Han tystnade åter. Täcket höjde och
sänkte sig häftigt öfver hans bröst,
ansiktsdragen hade råkat i den största
spänning. Ögonbrynen, buskiga som
de voro, skyggade öfver hans ögon, så
att de tycktes svarta som hålor, och
pannan, som eljest var slät, om ock
af en tung böjning, hade skjutit
samman i veck vid veck. Kom därtill att
de tunna läpparne, nyss blodlösa, nu
röda, darrade konvulsiviskt och att de
smala magra händerna grepo om
sängens järn så fast att hela bädden
skakade. Det varade blott några sekunder,
så var det öfver, och hade jag inte
så säkert hört skakningen och känt
den mot mitt knä, skulle jag nästan
misstrott mina ögon och tydt denna
ohyggliga min af själskamp som en
sin-nesvilla. Så började mannen tala igen,
nu lugn, lugn liksom en vindfälld ek,
sedan en stormby ristat dess krona och
alla de torra löfven rasslat och
gre-narae knakat emot hvarandra. Knappt
ha molnen gått öfver och himlen
klarnat, förrän den åter ligger tyst och
drömmer.
Stilla kommo hans ord, men under
dem jäste och multnade. Tyst brunno
hans tankar, men det var också mest
bara luft som brann. Sväfvande var
det långa tåget, men det fanns dock
takt i denna dödmansmarsch. Och jag
lyssnade skrämd och tagen på samma
gång.
»Man skall älska lagom,» sade han.
»Många omständigheter, bland andra
de jag nyss nämnde, den starka
fysiken, svälten på nöjen och en lust att
ge mig med ett öfvermått af kraft åt
alla upplefvelser hindrade mig från att
ögna denna enkla sanning. Vi få inte
handla så att skuggan af våra gestalter
afteckna sig mot himlen. Det kunde
gå för sig förr, när människorna gingo
som stormande böljor emot hvarandra
och ett lif bland millioners millioner,
som varit och voro och skulle komma,
betydde mindre än en handling af
oförfalskad natur. När vi frånräkna från
dåden dem som nu kallas odåd, så bli
de återstående icke synnerligt
imponerande . . . Det blir tämligen odrägligt
alltsammans 1
Detta resonnemang gaf mig någon
hjälp under fängelsetiden. Att göra
viskor och kvastar blef mig en källa
till spekulationer. Jag hade ju lärt
mig att tänka, min barndom hade lärt
mig det, och min mandom hade icke
förmått lära mig att glömma det. . .
Leksakerna för barnhusen voro stöpta
i en och samma form och narrade
mig stundom att skratta. Det inbragte
mig skällsord af vaktame. De kände
sig alltid träffade och stuckna, så fort
det skrattades . . . Men jag vårdade mig
ej om att skratta tyst, fast det togs
som tecken till uppstudsighet och
rapporterades och väl i någon mån bidrog
till att fördröja nådesdomen för mig.
Jag vill råda er att i tid lära er
skratta tyst. Klockan är redan half,
och jag har ännu ej hunnit säga er
ett enda af mitt lifs sextio ord och
känner heller inte mer någon håg att
göra det. Hvilka de skulle varit, kan
hvilken människa som helst räkna ut
på egen hand. Alltså äfven ni. Lifvet
ställer sig lika för alla i det stora hela.
Har man någon syn för nyanser, kan man
råka glömma det för en stund, men när
man befinner sig i en belägenhet som
min nu, så går det inte längre. Jag
tycker att jag har lefvat precis lika rikt
och häftigt, som hvilken annan som
helst. Det har inte vederfarits mig
något afsevärdt sen jag föddes och när
jag som nyss hade det infallet att varna
er för att lefva med för mycken kraft,
så var det en reminiscens af den
tarf-liga uppfattningen, att någonting är
farligt och något är värdt att söka
undvika och somligt orätt och somligt
rätt!
Domaren frågade mig om jag
ångrade mitt brott. Jal svarade jag. Men
ännu i denna stund ropar det inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
