Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - »Det gamla gardet ...dör, men ger sig icke.» Af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Äran, säger du? Jag tackar:
mjuk i ryggen, stel i bena,
krypa upp för alla backar,
falla ner på S:t Helena!
» Äran ! Bubblor, h vilka skimra,
lysa för en stund och brista —
kan en tron du åt dig timra,
timrar du blott på din kista.
»Fyll pokalen! Töm dess safter,
sejdade af solens flamma.
Gamle gudars unga krafter
fylla hjärtat i detsamma.
Då med glimmande ögon stiger
den unge upp på sin stol,
pokalen åt Bacchos viger —
lifvets strålande sol.
Och ljusen i salen flämta
vid bifall som bryter ut —
som stormklockor glasen klämta
mot hvarann i denna minut.
De ringa till storm mot det släkte,
som hänger i tiden läpp
och kallas nyktre och väckte,
stödde på ledsnadens käpp.
»Kungariken kan du forma,
sköna kvinnor kan du famna,
själfva himlen kan du storma
och som Gud på tronen hamna.
De ringa till storm mot de fala,
som hafva Mammon till Gud,
mot öf verki oka och hala
vid remmarnas klingande ljud.
»Unge broder, kan du tveka
byta ledsnad och bekymmer
mot den värld, där nymfer leka
och som lifvets fröjder rymmer?»
Men som åskmoln röken hvilar
öfver det gamla gardets lag,
som skjuter med skämtets pilar,
tills natten ljusnar till dag.
Daniel Fallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
