- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 6 (1903) /
186

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - En vinterfärd i Mindre Asien. För Varia af Alexis Kuylenstierna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

prins. Dessa tschelebi, som med orätt
blifvit uppgifna som
seldschuksultaner-nas ättlingar, ha eller anse sig ha
arfs-rätt till tronen i Stambul om Osman
benkrossarens ätt skulle försvinna. Den
nuvarande tschelebi var 1896 en trettio
års man med ett rundt lefhadsfriskt
ansikte och rödt skägg. Första gången,
jag gjorde honom min uppvaktning,
var en af hans stora audiensdagar och
det var intressant nog att se h vilka
människor som samlades i hans palats.
I en stor sal, utmed hvars tomma
väggar dynor voro utlagda, satt Tschelebi
med benen i kors, iklädd svart kaftan.
Där kommo människor af alla stånd
och klasser från den gamle valin till
de uslaste tiggare. Man slog sig ned
kring väggarne, hvar man behagade,
man sörplade kaffe och rökte
cigaretter, tiggaren lika väl som valin. Alla
tego, men tid efter annan lät Tschelebi
kalla till sin sida den ena eller den
andra af gästerna för att samtala med
honom. Där såg man generaler och
gamla kavalleriöfverstar med hvita hår,
grofva lemmar och ofantliga sablar,
människor tillhörande alla möjliga raser,
ja bredvid mig satt en öfverste i
kurdisk kavalleriuniform, en neger svart
som sot. Den gången fick jag ej tala
med Tschelebi, men jag hade
sedermera privat audiens hos honom, och
hvad tron I väl? Jo, den helige
mannen satt i ett tomt rum på en grön
sidenkudde med benen i kors och
drack — vichyvatten samt hälsade mig
på den bästa franska man gema kunde
begära. Och på en liten pall — en
sådan där pjäs man ser i moskéerna —
lågo dussintals franska skämt- och
kar-rikatyrtidningar af lätt slag, Madame
Bovary af Flaubert och ett stort
exemplar af koran i skinnband. Den
helige mannen drack sitt vichyvatten,
tittadé på de lätt klädda kvinnorna,
fingrade sitt radband och mumlade
Allah är stor och Muhammed är hans
profet. Och denne helige parisare såg
jag dagen därpå anföra dervischernås

dansceremoni i Alaeddins moské iklädd
kamelhårskaftan och med nakna fotter.
Ja sannerligen — Gud är stor.

Den främste af alla Konias
äfven-tyrare var Vankowicz pascha, inspektör
öfver alla skogar och bärgvärk inom
vilajetet Konia — det finns ej en
skog i hela vilajetet. Denne
märklige man var polack, hade deltagit i
sista polska upproret, flytt till Turkiet
och var i Ryssland in contumaciam
dömd till döden. Intressant nog var
att se honom tillsammans med den
ryska konsuln Iwanoff. De två
her-rarne voro de bästa vänner i världen,
men officiellt skydde de hvarandra
som pesten och Iwanoff insände årligen
en begäran att Vankowicz skulle
utlämnas, en begäran, som regelbundet
hamnade i sarias stora papperskorg.
Bland äfventyrare af ringare rang
utmärkte sig särskildt mudiren, d. v. s.
underdirektören, i tobaksrégien Gabriel
Menaché.

Menaché var en grek från Rhodus,
och då jag kände hans där kvarboende
broder, en röfvare, som kallade sig
diamanthandlande, blefvo Gabriel och jag
snart goda vänner. I egenskap af
rhodesier var han född skälm, ty på
den sköna ön finns blott en hederlig
människa, valin Abidin pascha. För
Gabriel kom jag som sänd från
himmelen, åtminstone trodde han så. Han
skulle visa mig Konias undervärk, föra
mig omkring öfverallt och han
räknade ut, att han under tiden skulle
kunna lefva på min bekostnad och
dessutom bestjäla mig något litet. Redan
första morgonen kom han till mig, då
jag gjorde toalett, och då jag för ett
ögonblick lämnade rummet, stal han
ett turkiskt pund.

Då jag återkom märkte jag nog
förlusten, men hade inga bevis — och
dessutom var ju mannen min vägvisare
och blifvande vän. Gabriel Menaché,
sade jag, du är som din broder en
skälm, låtom oss lefva endrägteligen
som han och jag gjorde. Du, sade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free