- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 6 (1903) /
185

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - En vinterfärd i Mindre Asien. För Varia af Alexis Kuylenstierna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stor ring satte vi oss kring den ångande
pilaffkitteln och togo för oss med
fing-rarne tills vi voro mättå. Sedan kommo
nargilehrna, och de eljest tysta osmanlis
blefvo meddelsammare. Den gamle
hvitskäggige jiis baschi hade varit med
i rysk-turkiska kriget, hade slagits under
Osman pascha vid Plewna och hörde
till den gamle Ghazis skarpaste
beundrare. Om nätterna, sade jiis baschi,
kom muschiren ensam ridande ut i
de främsta skansarae, och ofta tog han
ur sin ficka en hård brödbit och räckte
den till vaktposten. Framemot klockan
tre sofvo vi åter trygga, insvepta i moln
af nargilehrök, jag, den otrogne, med
hufvudet i knäet på en gammal soldat
från Krimkrigets dagar. Morgonen
därpå voro vi på väg, Selim och jag,
mot Konia. den stora staden. Finns
det några hotell i Konia frågade jag
Selim. Konia tschok, svarade denne
med en stor gest. Tschok betyder
mycket, stort. Redan tidigt på
förmiddagen intåga vi i Konia, som
sannerligen ej såg ut att rättfärdiga Selims
tschok.

En lerstad, grågul, enformig,
obetydlig, detta är det första intrycket. Men
det första intrycket bedrar. Konia är
värkligen tschok. Ej så mycket Hötel
Osmanié, som är ett ruckel med
trasiga tidningar klistrade på trasiga
fönster, med tomma rum och dufvor på
middagsbordet. Ja Hötel Osmanié i
Konia skulle nog förtjäna sitt särskilda
kapitel, men det finns så mycket annat
i den gamla seldschukstaden, som
förtjänar omtalas. Jag menar nu
egentligen ej ruinerna och minnesmärkena,
de äro nog värda att både omtalas
och ses, men de fordra en allvarligare
berättelse än denna. Bilderna få tala
för sig själfva. Jag vill tala om
Konias innevånare, om Konia såsom en
skälmames och äfventyrames stad.
Hvilka befolka i dessa dagar
tillsammans med de ärevördiga osmaniderna
staden? Jo äfventyrare. Det är något
märkligt med osmaniderna. Liksom le-

jonen djurens konungar äro de ofta
nog följda af skaror af asgamar. Men
jag vill börja med de förnämsta i
Konia. Först och främst den dåvarande
valin — han är död nu — den
åttio-årige Ali Kemal pascha, den vackraste
eller snarare grannaste typ af gammal
albanesisk krigare man gärna kunde
få se. En jätte, obruten af åren med
ett groft krithvitt skägg, rödlett ansikte
och ett par ögon, som sprutade eld.
Jag vet ej, om den gamle Ali hade
eller hade haft ett stort harem, men
nog borde han det. Med sådana ögon
som hans borde man kunna lägga alla
världens kvinnor för sina fotter. Ali
Kemal var en grand seigneur af gamla
skolan, en man hvars artighet var
välvilja och hvars välvilja var artighet.
Aldrig i mitt lif har jag känt mig så
eländigt obetydlig, som den dag, jag
gjorde afskeds visi t hos gubben och på
tämligen hackig turkiska höll mitt
af-skedstal. Den kämpalike paschan, som
var hufvudet högre än jag, såg ned på
mig med ett halft bistert, halft
välvilligt småleende. Paschans högra
hand, hans muavin, var Memduh bey,
hans fullkomliga motsats. Memduh
var typen för den modäma,
ungturkiska byråkraten af tvifvelaktig härkomst,
hal, smidig, opålitlig, krypande,
indifferent, okunnig, högmodig, en man,
som är yta och ofta en yta klädd
efter sista parisermod. Dessa två voro
stadens högsta bland de officiella. Till
dem bör jag dock räkna den förnämsta
af dem alla, den man, som gör Konia
ryktbart. Det är Tschelebi,
Mewlewior-deus, de dansande dervischernas högste
chef.

Stiftaren af de dansande
dervischernas orden var en vid seldschuksultanen
Alaeddins hof lefvande persisk lärd
och skald Dschelal-ed-din-Muhammed,
vanligen kallad Dschelal-ed-din Rumi.
Efter honom går chefskapet öfver de
dansande dervischerna i arf i släkten
tillika med titeln Tschelebi, som
betecknar en rang likställd med käjserlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free