Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - Musik. Af C. G. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olausson, foto.
FRf Jl’NC.STEUT SOM DK1.1LA.
Det som i operan gör det kanske
största helhetsintrycket är första aktens
början med de stora öfverdådigt
klingande hebreerkörerna, Simsons
ankomst, hans syn med ängeln, som
sväf-var ned med ett bart huggande svärd
och den följande striden med Abimelek.
Hela denna begynnelse går från
stegring till stegring och med verklig
titanisk styrka har Saint-Saéns målat
hebré-ernas medryckande, trosvissa
temperament, då de få klart för sig att Simson
är deras räddare. Delilas entré och
Simsons återkomst från segern, hvilken
(som ofta sker på teatern) tillkämpats
på några minuter, bilda vacker
kontrastverkan mot det föregående. De
blomsterprydda flickornas kör och
isynnerhet baletten är förtjusande.
Andra akten är af öfvervägande
erotisk karaktär och försiggår i mån-
skenet »vid hyddan, som palmerna
skugga.»
Tredje aktens första tablå, i
kvarnen, innehåller gripande ställen. I
sista tablån når fanatismen sin
höjdpunkt.
Orkester, kör och danser äro
ypperliga och tonsättaren har här tagit alla
sina stora symfoniska gåfvor till hjälp.
De förnämsta partierna innehafvas
af fru Jungstedt och fröken Edström
alternerande i Delilas parti samt hr
Ödman och Nyblom i Simsons. Fru
Jungstedt, den mångbepröfvade artisten,
äger naturligtvis större förutsättningar
för denna sceniska framställning. Hen*
nes genomtänkta spel afspeglar
isynnerhet ränksmiderskan Delila, hvilkens
djäfvulska natur dikterar alla hennes
handlingar. Fröken Edströms typ är
ej så karaktäristisk och visar Delila
mest från synpunkten af att med sin
sinnlighet kunna »vrida hufvudet» af
sin älskare. Bägge dessa artisters
åter-gifvande af Delilas roll var emellertid
utmärkt hvar och en på sitt vis.
Fröken Edströms halsljud som — skola
vi hoppas — så småningom komma
att bortarbetas äro ännu ett hinder för
den unga sångerskan att i synnerhet i
legato och kantilena-sång fullständigt
göra sin talang gällande.
Hr Ödman sjunger Simson med mer
ridderlighet än bred patos, och det är
ju så sällan sångarens apparition eller
ens röst trifs i annat än trikåer och
hjälm. Detta icke sagdt som något
klander. Tvärtom. Hvar och en har
ju sitt gebiet. Hr Nyblom är mer lagd
för den sceniska uppgiften i Simson
om äfven hans röst är stadd i
utvecklingsstadium, och icke tål vid för stor
forcering ännu.
Simsons kraftscener i början af
första akten äro isynnerhet varggropar
för en tenorröst. I andra akten skall
han ju sjunga långa smäktande
kärleks-toner — raka motsatsen till första
aktens fortefortissimon, som ibland locka
till att skrika och sjunga ut sig på. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
