Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - Bragd. En Norrlandskiss af Jenny Löwenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på krogarna, kommit gående långs med
stora körvägen, och tätt vid ett dike
stötte han på fem karlar, som
hopkrupna sutto och pokulerade. På deras
sammangyttrade tal, hvaraf han ej
begrep ett ord, kunde han höra, att de
voro finnar, och så slungade han helt
harmlöst — som ju var så vanligt, när
man gick förbi dylika — ett
försmädligt ord till sönerna af en häruppe så
föraktad stam.
Men då skulle man sett på de
odjuren! I ett nu röko de upp ur diket
och de hetsigt heta, små karlame lågo
i nästa ögonblick emot honom, vilda
som varmblodiga djur. Och han hade
all möjlig möda att värja sig emot de sega
greppen och de kraftiga knytnäfsslagen.
Men när han väl hunnit hämta sig
efter den första öfverraskningen, rätade
han på sig och själfmedvetandet
återkom, det stolta medvetandet af att
genom sina musklers kraft och sina
se-nors spänstighet vara en af de
starkaste bland starke män. Den
kraftmedvetne, väldige skandinaven var han
gentemot de små mörka
mongolmännen och resultatet kunde ju ej vara
ovisst. Och med svällande muskler
och hopbitna, hvita rofdjurständer gick
han till anfall.
Den förste slog han i ögat, så han
sjönk till marken med ett skri af
smärta. Den andre oskadliggjorde han
med en knytnäfstöt i munnen, så
tänderna hoppade ur som lösa benbitar
och blodet frustade fram ur käkarna.
På den tredje vred han tummen ur
led, på den fjärde bräckte han
ettref-ben och på den femte, ja, den femtes
redan höjda slidknif vred han ur hans
hand och rände den in i det mörka,
syndiga finnköttet.
Nu stod han svullen och ännu själf
blodig vid sitt fönster och väntade på
länsman, som skulle komma och häkta.
Det kunde redan förgått en halftimme,
kanske mer, sedan slagsmålet och
ryktet därom borde därför redan nått
dennes öron.
Medan han stod där en smula matt
och ännu sakta flämtande efter
ansträngningen, hörde han ett
besynnerligt trampande, som af en hjord af
hundratals fötter. Hvad det nu kunde
vara, men allt närmare kom det, allt
starkare ljöd det; de många
Gellivarehöj-dema dolde det ännu för hans blickar.
I ett nu dök där upp öfver
närmaste kulle hufvud vid hufvud med
rufsigt hår och svettiga, sotiga
ansikten. Det var malmbrytare, flere tiotal,
hundra, kanske mer. Och deras
trampande steg riktade sig emot hans grå
stuga. På de blossande anletsdragen
och de vilda åtbörderna såg han att
de flesta voro druckna.
Det var ett långt, sammanrafsadt
tåg, som af en besynnerlig slump dock
var ordnad till något slags trupp.
I spetsen gingo halfvuxna gossar
gnisslande och kvintilerande på några
flöjter och fioler, som de nyss på
marschen genom skogen frånröfvadt ett
tyskt spelmannaband, där ingen
vågade värja sig emot öfvermakten.
Genomträngande falska och skärande ljödo
de oöfvade fingrames stråkdrag mot
de spända fiolsträngarna och flöjterna
och pukan klagade högljudt. Men de
bakefter tågandes ansikten voro
strålande af rus och hänryckning.
Mårten kunde snart icke misstaga sig på
att det var fråga om en hyllning.
En lång karl, med rifven, blåröd
skjorta, som gick midt i tåget, stötte
oafbrutet mot hvarann tvänne
skrällande mässingslock, så det blef en
slags takt till marschen och en
drucken, halfvuxen slyngel med svullna,
dåsiga ögon hoppade högt upp, hvar
gång en malmsprängd stenklump låg i
vägen för honom. Luften öfver de
framtågandes hufvuden var fylld af
spritångor och svordomar, och Jjland de
rusiga ansiktena voro några så
demoniska i sin vildhet, så Mårten
Mårtensson, själf för tillfället nykter, gärna
vände blicken bort från dem till
något af de välkända anletena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
