Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - Bragd. En Norrlandskiss af Jenny Löwenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Raka vägen fram till hans stuga
vältrade sig det långa, orediga tåget
och när det stannade tätt framför
densamma, sprang en halfrusig man, som
hade en svartblå bulnad midt i
pannan, upp på en stor, grå sten och
be-gynte tala.
Han tackade Mårten Mårtenson för
det ståtliga prof på äkta
nordmannakraft, som han nyss ådagalagdt i
kampen mot de fem finndjäflarna och han
sade, att hans kamrater, malmbrytame,
ej förr hunnit höra om den märkliga
tilldragelsen, innan de samlats; de hade
rusat till från brännvinskrus och
ölstånkor för att hylla honom, den
starke, den väldige. Stolta kunde de
förvisso känna sig öfver att en sådan
kämpe tillhörde deras led, och sitt hell,
bell, ville dc nu jubla honom emot.
Det uppstod något, som skulle vara
hurrarop ur trängseln af svartrufsiga
hufvuden och glödande ansikten, och
dessa rop öfvergingo snart till ett vildt,
fasansfullt skrål ur hundra råa strupar.
Talaren blef öfverröstad, sex, åtta,
tio armar drogo honom ned från
stenen och han försvann som en klump
i den rytande massan.
Någon midt i skaran föreslog med
hög röst att man skulle sjunga. Ett
nytt skrål lämnade bifall därtill. De
mest druckna, som befunno sig
närmast fönstret, där Mårten Mårtenson
stod skulderbred, hög och rak, stolt
öfver denna storartade hyllning, stämde
upp en sång och de andra föllo i, när
de fingo klart för sig hvilken det var.
Det var kungssången: »ur svenska
hjärtans djup».
Ett tiotal af de arbetare, hvilka stodo
längst bakom och voro fullkomligt
nyktra, sökte nu med starka
hyssjnin-gar och häftiga, manande åtbörder tysta
ned de sjungande, men detta gagnade
till rakt intet. Lika väl kunde de sökt
häjda en hjord af vilda djur, rusande
utför en bergsluttning.
Det var ungefär hälften af den
dryckesrörda människomassan, som
sjöng, den andra hälften bidrog blott
med ett brummande tjut. Det var som
att höra mänsklig sång till en b
rum-kör af onda andar.
Mårten Mårtenson stod jättelik och
ståtlig i sitt öppna fönster och
blickade ned på de sjungande och vrålande
krypen inunder sig. Man hyllade
honom, denna väldiga skara af män
jublade, sjöng till hans ära! Det var
hans jättestyrka, hans okufliga mod
och hans stolta, tunga kropp, som
ändtligen vunnit makten öfver dessa
råa, förslöade sinnen och förmått dem
stå upp och kora honom till sin
höf-ding. Deras höfding, deras hjälte,
deras kung var han i detta ögonblick,
det hörde han ur deras sång, det såg
han på den vilda beundran, han kunde
läsa i de blossande ansiktsdragen och
de brinnarne blickarna.
Det var den största stunden i hans
lif, och för att betyga att han kände
sig rörd, satte han sin stora hand för
det svullna ansiktet och böjde
hufvu-det ned, men bakom handen log han
stort och strålande. Han kunde ej
annat. Han hade aldrig känt sig så
säll, så öfverlycklig, Hans breda bröst
häfde sig tungt, han visste, att han
i detta ögonblick stod på den högsta
tinnen af sitt lif. Aldrig mer, det
kände han, skulle honom en sådan
stor ära och lycka vederfaras.
I ett nu tystnade den larmande
skaran, och som agnar för en stormvind
ströddes svarta gestalter ut i
skymningen, in i skogen, bort mot bergen,
alla åt olika håll. De mest druckna
kommo sist, haltande och snubblande
öfver stenar och trädstubbar och många
af dem stupade under den bråda
flykten och blefvo, oförmögna till att resa
sig igen, kvarliggande raklånga, som
döda på ett slagfält.
Men genom den grofva dörren till
Mårten Mårtensons stuga insteg, åtföljd
af tvänne knektar, länsmannen med ett
par blanka, skinande handklofvar i sin
hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
