Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Stambuls fall - Dödens skördar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
häftigt klockans upphängande, att denna
måste stanna i sin packlåda. De ville
nämligen icke, att dess ljud skulle väcka
helgonet. Detta skulle emellertid ändå icke
få sofva i fred, ty kort efter klockans
ankomst invigdes järnvägen mellan Damaskus
och Hava, och började »tuppen, som gal,»
tjuta öfver helgonet, som också ur sin graf
protesterade af’alla krafter: »O, I trogne!
icke nog med att man velat upphänga en
klocka i er stad, nu söker man bedöfva
mig dessa satans hvisslingar . . . Laga, att
de upphöra, om icke, öfvergifver jag er och
flyttar till en annan stad.» Naturligtvis
vredgades muhammedanerna, som hörde
denna klagan, öfver europeernas brist på
vördnad, men böjde sig snart för »kismet»
och sågo i järnvägen en uppfyllelse af
t>AI-gifrs^> förutsägelser: järnet eröfrade ju
Syrien, och tuppen — lokomotivet — gol
oför-skämdt. Som emellertid rösten ur grafven
icke upphörde med sin klagan, grepo
myndigheterna i Hava sig an med saken och
läto undersöka mausolén för att se efter,
om något helgon verkligen funnes där.
Till allmän öfverraskning fann man en
gammal gubbe, som med gråtmild stämma
bad: »Ack, slå mig icke, för Allahs skull.
Jag har fått några piaster för att ropa de
ord man sagt mig!» Därmed var helgonet
åter bragt till ro, men i stället skyndade
muhammedamerna, som icke kunde be
härska sin nyfikenhet, att begapa babor,
lokomotivet, och som tågen, till dess att
banan skulle högtidligt öppnas, gratis
skjutsade hvem som ville mellan Damaskus och
Hava, försonade sig den muhammedanska
l>efolkningen småningom både med järnet,
som erölrar Syrien, och tuppen, som gal;
men att Algifrs profetia lika fullt slagit in,
därom äro muhammedanerna på det
lifligaste öfvertygade.
Den 23 mars afled i
Can-Dödens skör- terbury, där han var dean,
dar. d. v. s. domprost; den bekante
teologen och skriftställaren d:r
Frederic William Farrar, i en ålder af 71
år. Farrar tillhörde i likhet med den be
römde dean Stanley vid Westminster Abbey
Englands mest berömde predikanter och
ansågs en tid till och med predestinerad
till ärkebiskopsstolen i Cailterbury. För
den svenska allmänheten är han bekant
genom sina i populär stil hållna
religions-historiska skrifter, af hvilka hans »Jesu lif»
blifvit mycket berömd, ehuru densamma,
hvad stil och gripande framställning
beträffar, ingalunda på långt när förmår mäta
sig med Renans Jesu lif. Farrar föddes i
Bombay, studerade vid universiteten i
London och Cambridge och prästvigdes 1857.
DKN KALSKA 11AKAN.
Sedan han från 1873 varit hofpredikant hos
drottning Victoria blef han 1876 kanonikus
i Westminster och 1895 dean i Canterbury.
En gammal författare, Emest Legouvé
afled ändtligen i midten af mars i Paris vid
en ålder af 96 år; han var nämligen född 1807.
Anda sedan 1855 hade han varit medlem
af Franska Akademien, där han i dubbel
bemärkelse representerat odödligheten. Sitt
första pris erhöll han af akademien vid 20
DR L. KI.OrSCH.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
