Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Dödens skördar - Saitafernes krona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
års ålder för ett poem om
boktryckerikonstens uppfinning. Det var emellertid icke
detta, som förskaffade honom den
akademiska palmen, men väl hans
dramatiska författareskap, till hvilket »Adrianne
Lecouvoeur» och när »Damerna föra krig»
höra, ehuru dessa båda stycken gått och
gå under Scribes namn. Hans odeladt
egna dramer hade emellertid också rätt
mycken framgång, ehuru endast för
stunden. Af romaner har han skrifvit
»Kvinnans historia», »Nittonde århundradets fäder
och söner» m. m.
I en ålder af 85 år afled den 26 mars
den mycket bekante österrikiske
riksdagsmannen, baron Fredrik Ladislaus Rieger,
född i norra Böhmen och son af en
mjöl-nare. Sin uppfostran erhöll han i
Reichen-bach, där han lärde sig tyska, och
sedermera vid universitetet i Prag, där han slöt
sig till den nationellt böhmiska rörelsen och
blef medlem af den deputation, som 1848
sändes till Wien för att därstädes hos
kejsaren anhålla om Böhmens erkännande
såsom särskild stat, press- och
församlingsfrihet och upphäfvande af böndernas
dagsverksskyldighet. Efter revolutionens slut
fortfor Rieger att taga en ledande del i
nationalitetsrörelsen i spetsen för det
tschec-kiska partiet, och hans myndighet var
obestridd ända till dess att det s. k.
ung-tscheckiska partiet bildades. Rieger
tillhörde alltifrån 1861 det österrikiska
riksrådet och upphöjdes 1881 i friherrligt stånd.
Den 12 mars afled hofmarskalken,
friherre Att ders Robert von Kræ mer, född den
2 februari 1825 i Stockholm. Son af den
framstående landshöfdingen i Uppsala län,
frih. R. F. von Krammer, blef han student
1841 och ingick därpå på den militära
banan, på hvilken han befordrades till kapten,
hvarpå han 1865 tog afsked med majors
rang. Litterärt och estetiskt anlagd som
hela den Kræmerska familjen, deltog han
likväl äfven i det praktiska och kommunala
lifvet och var sålunda statsfullmäktig i
Stockholm 1867—1871, statsrevisor och
tillhörde med undantag af åren 1895—96
riksdagens första kammare från 1877 till 83
och från 1887, sedan han förut såsom
medlem af ridderskapet och adeln bevistat alla
ståndsriksdagar mellan 1850 och 1866. I
riksdagen hade frih. von Kræmer länge en
framskjuten plats, men förlorade, sedan med
protektionismen partiherraväldet och
partiintresset kommit till makten, i likhet med
många andra framstående medlemmar af
första kammaren, hvilka bekände sig till
frihan-delnsåsikterna, allt inflytande. Såsom
landt-brukare har han gjort sig ett aktadt namn,
och hans vackra gods, Stenhammar, i
närheten af Flens station, bär också vime om
hans insikter såsom sådan. I Svenska akade
mien erhöll han 1880 pris för sitt poem
»Nordens natur», och från hans penna
föreligga många litterära alster, diktsamlingar,
reseskildringar o. s. v., hvilka föranledde,
att han 1893 kallades till hedersdoktor af
Uppsala universitet, för hvars egyptologiska
samlingar han gjort mycket. I sitt
testamente donerade han Stenhammar till sven
ska staten för att af denna upplåtas till som
marbostad åt någon af de kungliga
prinsarna. Frih. von Kræmer utnämdes 1892
till hofmarskalk och var broder till den
bekanta skaldinnan Lotten von Kræmer.
Med professor Johan Gustaf Wiborgks
frånfälle har den tekniska undervisningen
och vetenskapen i vårt land förlorat en af
sina mest framstående krafter. Född den
28 april 1839 i Vadstena, blef han student
1858, genomgick därpå teknologiska
institutet, aflade bergsexamen i Uppsala 1865
och genomgick därefter Falu bergsskola,
där han sedermera verkade såsom lärare i
teckning och konstruktion, hvarefter han
1875—83 blef lärare i järnets metallurgi
och praktisk hyttskötsel vid krigsskolan i
Filipstad. Från 1884 till 1892 var han lek
tor i metallurgi och hyttkonst vid tekniska
högskolan och 1892 professor i dessa äm
nen. År 1899 blef han ledamot af Veten
skapsakademien. Prof. Wiborgh ägnade
sig med framgång åt utarbetandet af
analysmetoder äfvensom åt
uppfinnareverksamheten, och särskildt bemärkta äro hans
luftpyrometer och hans termofon, som räk
nas bland de bästa apparater att mäta höga
värmegrader. Af särskild betydelse äro de
efter honom uppkallade Wiborghsfosfaten.
En mängd fackskrifter föreligga från hans
hand i Järnkontorets annaler o. s. v. och
dessutom har han skrifvit en handbok i
svensk tackjärnstillverkning.
Att vara kännare af
anti-Saitafernes kviteter synes vara en på det
krona. hela rätt vansklig sak i våra
den högt uppdrifna
industriella fyndighetens och skicklighetens dagar.
Att amatörer låter lura sig är väl just
ingenting synnerligt ovanligt, men att ett
stort museum, sådant som Louvrens i Paris
kan kuggas till att för en kolossal summa
— 400,001 francs — köpa en modäm
konstprodukt såsom gammalt fornminne, är
mera att undra på. Det otroliga har
likväl skett, och nu ha museets föreståndare
den förargelsen att de köpt den gamle
skytiske kungens Saitafernes guldtiara, den
uppgafs hittad någonstädes i tauriska
Che-reoreoos’ jord, d. v. s. på Krim, eller i
södra Ryssland, såsom äkta, fastän den är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
