Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Konstnärsförbundets Utställning i Uppsala. (22 febr.—22 mars.) Af August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hotande rörelse. Sina
ljus-och färgintryck återger han
vidare med en synnerligen
summarisk teknik, så att
det i regeln fordras stora
afstånd för att kunna
uppfatta hans dukar. Af en
briljant dekorativ effekt var
emellertid här framför allt
hans »Solnedgång».
Thegerströms bilder röja
mera sällan något starkare
och djärfvare anslag. Ett
par små akvarellmariner
tilltalade genom sitt
delikata utförande, och
verkligen förtjusande var en
annan akvarell, en interiör
med en läsande flicka, en
bild af den finaste,
sensiblaste färgstämning. Om
densamma erinrade i
motivet Acke Anderssons
»Solreflex», där ljusproblemet
äfven var på ett mästerligt
Julius Crape, foto.
MILLÉS SKISS TILL ETT STEN STURE MONUMENT.
på ett lågt skär och glittrande reflexer
öfver det af morgonbrisen krusade
vattnet hade af hans utställda taflor
onekligen den friskaste, mest äkta stämningen.
Nils Kreuger, Karl Nordström och
Eugtn Jansson voro godt
representerade, om icke med något nytt och
epokgörande. Af Kreugers bilder
glömmes icke hans »Hästarne söka
svalka» med sin härliga, ljusa
stämning af sommar och haf och af
Nordströms minnes jag länge hans
»Snöfall», »Bergsbygd» och
»Galeas», samtliga så karaktäristiska för
hans konst, i hvilken ett utprägladt
plastiskt drag gör sig gällande. Eugen
Jansson är däremot uteslutande
kolorist och det i så hög grad att för
honom finnes absolut ingenting fast,
ingenting konturbestämdt. Hans
husgrupper !><■ finna sig ofta i den mest
sätt löst.
Näst Richard Berghs
porträttgrupp den mest
betydande målade
figurskildringen var Carl Vilhelmssons
»Juniafton», den stora ljusa taflan med den
fiolspelande drängen på gärdesgården
och de som orörliga bildstoder stående,
andaktsfullt lyssnande bondfigurerna.
Det är ett stycke svenskt folklif en
drömrik juniafton konstnären sökt tolka.
Öfver scenen hvilar, trots de blonda
sommarfärgerna något allvarstungt och
bundet. Det är också sträfva
allmogetyper målaren skildrar.
Vil-helmsson synes mig mera vara
sannings- och karaktärsmålare än
stäm-ningsskildrare, hvarpå äfven ett par
andra märkliga bilder »Gårdens dotter»
och »Målarinnor» gåfvo talande bevis.
En yngre grupp bilda Elias
Erdt-many Axel Erdman, Fjästad, Aron
Gerle och Tore Wahlström, af hvilka
ypperliga dukar kunde träffas, t. ex.
Erdtmans »Vinterafton i skogen», Fjä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
