Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Konstnärsförbundets Utställning i Uppsala. (22 febr.—22 mars.) Af August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stads snötafla eller den unge
Wahlströms varma skildringar från Gamla
Uppsala, hvilka synas lofva att äfven
Upplandsslätten skall finna tolkare af
sina egenartade stämningsvärden. —
I skulpturafdelningen mötte oss
visserligen icke många konstverk, men
bland dem sådana af högsta rang.
Som en ny kraft, om också med ett
sent genombrott, måste vi hälsa Aron
Järndahl, som här framträder med ett
verk, som med ens höjer honom till
rangen af en af vårt lands främste
skulptörer. Jag syftar därmed på hans
staty »Det lider mot aftonen». Vi se
en gammal arbetare i halffigur.
Skyggande med högra handen mot hatten,
blickar han in i kvällsrodnaden. I
den vänstra håller han spaden. Hela
figuren är lätt färgad ljust gulröd, så
att man nästan får en fysisk
förnimmelse af den sjunkande solen. Det
dalar ock för den gamle mannen och
det dalar for hela den generation af
den gamla »goda» tidens arbetare
han representerar. Denna bild hörde
obetingadt till det allra främsta
utställningen bjöd oss. Den visar ett
genialiskt djupt kändt grepp, som
återgif-vits på ett enkelt realistiskt och
folkligt sätt.
Christian Erikssons »Lappgosse», i
hvilken den döende rasens karaktär så
vemodsfullt uttryckes, eller hans lilla
trä-statyett »Dansa på tå», därhän tekniskt
triumferar i framställandet af formernas
veka modulationer och af själfva hudens
mjukhet, minnas vi också som ett par
mästerliga verk. Och af den unge
bildhuggaren Elds arbeten fäste man
sig särskildt vid tvenne. Den ena
»Mor» — en fattig bekymrad gumma
— grep oss genom sitt uttryck, den
andra »Moderssorg» var beundransvärd
i marmorbehandlingens finhet och
känslighet. Om Zorns stora skiss i gips
till en Gustaf Vasa-staty har, som vi
veta, olika omdömen fällts. Huru den
färdiga statyn (i brons) en gång skall
verka, kunna vi kanske af denna skiss
ej fullt föreställa oss. Detta veka,
»verschwommene» som nu stöter
många, skall troligen i bronsstoden
betydligt modifieras.
Nu är utställningen ett minne blott.
För den insats Konstnärsförbundet
genom densamma gjort för utvecklingen
af kärlek till och förståelse af konst,
särskildt bland ungdomen i Uppsala,
kan det icke nog äras. En
humanisering torde äfven i detta fall behöfvas
i denna stad, där traditionsmässigt
konst, konst i vidsträcktaste mening,
ännu i icke oväsentlig grad stämples
som något synnerligen — misstänkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
