Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Svenska Konstnärernas Förenings Utställning. Af T. N. - En botgörare. Af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska Konstnärernas
Förenings Utställning
i Konstakademien är i år utan tvifvel
ovanligt svag, svagare än förra årets.
Denna grupp utställare tål ej vid att
år efter år, den ene efter den andre
af deras främsta krafter uteblir (med
afsikt?). Hvad som i år utställes, torde
utan öfverdrift kunna betecknas som
ganska obetydligt hela linjen utefter.
Om man undantager Millés stora
imposanta modell till Sten
Sturemonu-mentet (förut i vår utställd i Uppsala)
och ett af grefve G. von Rosen som
vanligt med öfverlägsenhet och nobel
uppfattning utfördt porträtt samt ett
par enstaka andra saker, kan denna
utställning, äfven på den mest
opartiske granskare, ej göra annat än ett
genomgående enformigt och ointressant
intryck.
Kallstenius utställer för många saker
i samma stil, och likaså upprepa sig
själfva Genberg, Carl Johansson,
Kind-borg och Hullgren. Hvad denne
sistnämnde, högt begåfvade och lofvande
marinmålare beträffar, är det beklagligt
se, hur på hans stort anlagda och
hvad strandskummet beträffar utmärkta
»brusande våg» han ej förmått annat
än upprepa sin vanliga, på hans flesta
taflor ätergifna, åskuppfyllda himmel.
Alfred Bergström bidrager med en
ypperlig vinterbild, men samtidigt ock
med en skäligen färglös sommartafla.
Bland figurmålarne verkar A.
Trul-sons själfporträtt uppfriskande. Fanny
Brates »namnsdag» är en solig, luftig
och intagande interiör (föreslagen till
statsinköp) och Hildur Kjerners
porträttstudie är ett lyckadt
färgexperiment i Rembrandtstil. Paul Graf ger
föga intryck af själfständighet i sina
många ofta med schvung målade
dukar och Bernhard östermans
damporträtt är visserligen tekniskt »väl»
må-ladt, men föga mer. Hvad det mesta
af det öfriga angår, ger det anledning
till den reflexionen att juryn denna
gång varit mer än lofligt mån om att
fylla de stora väggytorna i stället för
att fylla sin uppgift. T. N.
EN BOTGÖRARE.
Af JOHAN LEVART.
T^Vet var i försommarens härliga, ljusa
^ tid. Den blida natten låg som
ett smekande drömflor öfver Stockholm,
endast då och då bröts tystnaden af
någon ensam vandrares ekande steg
mot trottoaren. Det var den tid på
dygnet då gatans nymfer slutat att
bjuda ut sig och blusmännens
brådskande skaror ännu ej kommit i
rörelse. Kungsträdgårdens rabatter
prunkade rikt med fägring och doft, och
i dess nylöfvade lindar förde sparfvarna
ett infernalisk*
Morgonen höll på att bräcka, den
klara blå dagern lyste redan däruppe
mellan hustaken, gled sakta men
segerrikt nedåt för att mörda skuggorna
utmed husväggarna och i gathörnens
vinklar och vrår. Någonstädes långt
borta öfver Djurgården stänktes en liten
trasig hvit sky med några droppar
rödt, som snart färgade den helt och
hållet likt en ulltapp, doppad i blod,
och här och där vid gator och torg
började en ruta gnistra af gyllne eld.
Lämnande Kungsträdgården bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
