Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - En botgörare. Af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig, vandrade jag framåt den trista
Norrlandsgatan, då och då ägnande
min uppmärksamhet åt dessa trippande
och flaxande flockar af dufvor, som i
denna stad tyckas föra ett lika fritt
bohem- och fribytarlif som
sparf-varnes snattrande härar. Öfver det
ruskiga Roslagstorg med sina
förhistoriska kullerstenar, sina kringgärdade
kåkar, klädstånd, gammaldags krogar
och fult beryktade gömslen och vrår,
hann jag in på Roslagsgatan. Däruppe
i sin ensamhet låg Timmermansordens
gamla hus som ett gråhvitt spökslott,
inne i spårvagnsstallame skrapade då
och då en hof eller hördes ett hest,
ängsligt gnäggande som i en dröm om
en kommande lång dags eländiga slit
och släp, och på det imponerande
Realläroverkets tegelröda väggar, lyste
rutorna med en intensiv, blåaktig glans.
Att bo borta i »Sibirien» då man
har sin verksamhet i Klaratrakten och
ens verksamhet som oftast slutar i
dagbräckningen — är synnerligen
opraktiskt. Men ödet i sig själft är äfven
oftast mycket opraktiskt, och det
hjälper inte att förbanna det.
Framför mig breder sig sålunda de
här och där afbrutna raderna af de
enformiga hyreskasernerna, långa gråa
plank med sina små, innanför
påspikade, smutsiga, skumma lumpbodar,
vida, ännu obebyggda tomter, där man
ser huru spekulationen rent af ligger
och pyr bland gruset och graniten, att
priset pr kvadratfot med det snaraste
måtte stiga med en eller annan krona.
I det ännu oklara morgonljuset står
en profil af Odengatan, det norra
Stockholms ståtligaste aveny, den lilla
apostoliskt katolska kyrkans röda tom
reser sig så främmande och
bortkommet här i den svenska hufvudstadens
utkant, likaså det smala, ryska
templets lökformade kupol, inklämdt mellan
de banala höga husen däruppe i
närheten af östra station.
Just som jag passerar den öppna
planen framför förstnämnda lilla röda
kyrka, kommer en person rakt emot
mig. Med långsamma steg vandrar
han framåt som en drömmare, och
blicken är stelt riktad på något
obekant mål i fjärran. Det är en lång,
smärt, spänstig gestalt, och trots den
sakta takten fjädrar sig hvarje steg.
Luften är ljum och behaglig, men icke
förty har han slagit opp kragen på
den ljusa sommarrocken och djupt
be-graft händerna i rockfickorna, som om
han frös. Då vi hunnit alldeles inpå
hvarandra, tvärstannar han och nickar
med ett förströdt, melankoliskt leende.
Jag känner mig något öfverraskad, men
efter en liten blixtrazzia i mitt minne
känner jag igen honom.
Vi hade träffats en natt på ett kafé
under denna sinnesstämning, då det
är så lätt att bli goda vänner, vi hade
i sällskap med en hel flock andra
likasinnade resonnerat om mycket mellan
himmel och jord, funnit åtskilliga
beröringspunkter och under den
öfver-svallande stämningen heligt lofvat
hvarandra att träffas ganska ofta för att
bringa till klarhet åtskilliga hittills
olösta problem. Det var visst nu ett
halft år sedan, och efter den natten
hade vi naturligtvis inte sett hvarandra
vidare.
Något närmre om hans lif och
förhållanden kände jag ingalunda, jag
visste endast att han var någon sorts
målare och tecknare och tillhörde denna
kategori af mänskliga individer, om
hvilka det heter, att de äro som liljor
på marken, som fåglar under
himmelen, de så icke, de skörda icke, de
församla intet i ladorna, men vår
himmelske herre föder dem ändå.
Hans ansikte får ett tveksamt,
förläget uttryck, han tar ett par steg
baklänges och säger:
— Känner du kanske inte igen mig?
— Jo visst, gamle vän, men det
var längesen —–––––
Då vi räcka hvarandra händerna till
hälsning, märker jag, att hans är
smutsig af fastklibbad jord. Och då jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
